Snabba ryck.

Ja, det får man verkligen säga. Operationskoordinatorn ringde idag och berättade att det fanns en tid redan nästa fredag – den 4/12. Det känns som att man brukar få vänta väldigt länge på sådana här tider, men inte nu tydligen.

07.45 ska vi infinna oss på UDS för att först konsultera med Annika Bergström, ortopeden vi träffat tidigare och som nu ska utföra operationen. Vi ska diskutera lite vad som kommer att göras osv. Operationskoordinatorn varnade dessutom för att hundarna kunde behöva vara kvar ett dygn efter en sådan här operation, så eventuellt kommer hon få stanna en stund där. Huvudsaken är i alla fall att allt går bra! Nu håller vi tummarna, gott folk.

Världens bästa kråka.

Ja, världens bästa kråka har har blivit halt. Igen. Såklart. Vi hann köra cirka en månad av fysioterapeutens igångsättningsprogram innan den kom. Den där nedrans hältan efter varje vila. Började efter en lydnadsträning, sedan efter en promenad i koppel med klövjeväska, och nu kommer den lite när man minst anar det. Ibland till och med efter vanliga halvtimmespromenader i koppel. Så surt. Hörde genast av mig till ortopeden, som direkt tyckte att det räcker nu.

Vi har hållit på med det här i över ett år, nej, nu får det bli artroskopi, muskelfästet ska skäras av och det ska även kikas efter eventuell OCD i samma bogled. Mest för säkerhetsskull. Ortopeden skulle direkt höra med operationskoordinatorn och med många tummar hållna hoppas jag (och hon) att Isa kan få en tid innan jul. Det känns bra åtminstone. Tydligen var prognosen god och återhämtningen inte särskilt lång, om jag förstod saken rätt. Vi håller resten av tummarna för att vi ska vara tillbaka till vårsäsongens början, med sikte på spåret. Vi får se hur det blir med rapporten, just nu känns det som att huvudsaken är att hon kan gå med på alla promenader, lös som kopplad, och att hon ska funka att spåra och träna lydnad med. Och såklart gärna tävla. Men det är framtida Sofia och Isas problem. Först ska det opereras. Sedan ska motivationen till träning letas upp, vilken stadigt har sjunkit sedan i våras. Känns inte alls särskilt kul för tillfället, det här med hundar.

Slutet på denna skadehistoria?

Idag har vi varit in till UDS igen, jag och Isa. Denna gång fick vi träffa en kollega till Annika Bergström, vilken hette Maria Norell (tror jag) och hon skulle hjälpa oss att ta nya röntgenbilder och ultraljuda bogleden vänster fram för att se om man kunde hitta roten till det onda.

Vi började som vanligt med en kortare undersökning, där Isa reagerade i maximala ytterlägena på vänster fram samt ena bakbenet. Inget konstigt eller nytt. Därefter blev det för Isa att hälsa på John Blund en sväng innan vi fick komma in på röntgen till att börja med. Duktigt folk och väl nedsövd hund resulterade i att vi bara behövde ta en bild (tack gode gud sade min plånbok). Sedan direkt in på UL, där de rakade henne helt kal kring båda boglederna till att börja med, innan det kom in en tjej och gjorde själva undersökningen. Nu började Isa vakna lite, så när vi var klara med ultraljudet kunde hon till och med gå själv till väntrummet, om än på väldigt vingliga ben.

Till sist domen. Ortopeden berättade att det syntes att infästningen till infraspinatus är förkalkad. Liten överraskning då de hela tiden har trott att det varit supraspinatus som varit problemet. Hon sade att detta var en sådan skada som man oftast upptäckte när man letade efter annat, det vill säga den brukar inte göra så mycket väsen utav sig och är, som jag förstod, inget farligt. Det som händer när infästningen blir förkalkad är att den blir stel och svår att töja, till skillnad från när den är frisk då den är som ett gummiband, och att det är det som gör att Isa blir stel/halt ibland. Skapar den här infästningen större problem än lite stelhet då och då ska man tydligen kunna klippa av den. Då finns det inte längre några begränsningar vad gäller töjningen och det ”enda” den muskeln och infästningen bidrar till, som jag förstod det, var viss bogstabilitet, så det var en problemfri lösning och en lätt operation i sådan fall. Ortopeden tyckte spontant att jag kunde sätta igång henne igen med sikte på att utan problem kunna köra henne fullt ut och skulle hon bli rejält halt en gång till, ja då kunde man klippa senan.

Så det är så det ligger till i dagsläget. Vi ska boka tid snarast hos en fysiolog och dra igång en igångsättning och pumpa upp henne fysiskt så att hon pallar med en finfin rapportsäsong nästa år! Så skoj!

Olika bud!

Nu är Isa inbokad på UL och röntgen av bogleden den 12/10. Röntgenmänniskorna hittade i princip samma sak som Annika, förkalkning runt där muskeln fäster in. Blir ul och omröntgen för att se hur det ser ut nu, de gamla bilderna är ju från november 2014. Jag fick känslan av att Annika tyckte det var en ”lättare” skada, hon föreslog att jag skulle prova sätta igång henne igen och så kanske ta ul och omröntgen om några månader om det skulle återkomma. Men jag insisterade på att göra det nu, så jag vet vad som gäller, känns onödigt att lägga 2 månader på igångsättning och ändå behöva göra det sedan. Slöseri med tid. Så vi får se hur det ser ut nu i bogleden och utifrån det bestämma om det räcker med rehab eller måste göra en artroskopi.

Isa och Blixten tränar treans sitt i grupp med störning i form av en kampande malledåre bakom! Alla duktiga!

Fram till dess ska vi fortsätta träna lydnad och spåra!

Isas bogledsproblematik.

Som ni säkert förstått har Isa haft en hel del problem med sin bogled efter att hon blev halt den där rackarns dagen i oktober 2014 då hon jagade en katt över en åker. Katten överlevde med viss höjd puls får vi anta, medan vissa straffar Gud på en gång. I julas 2014 blev hon friskförklarad och vi satte igång henne igen. Under vintern/våren körde vi på som vanligt med en hel massa dragträning i skidspåret, många rapportträningar och en hel del lydnadsträning också såklart. Isa höll sig fortfarande fräsch och som ni vet tävlade vi högre i både spår och rapport med uppflyttning under mars och april. Under valborgslägrets sista dag efter en vild rapportträning i skogen visade det sig att Isa var halt igen efter vila. Så tråkigt!

Vi åkte till Ann Essner på Evidensia Gävle som rekommenderade lite vila och några gångers laserbehandling och hon blev snart fräsch igen, tyvärr kom det tillbaka direkt när jag provade sätta igång henne igen och då blev det på med Metacam (antiinflammatoriskt) och sedan boka en tid hos Kjerstin Pettersson på UDS. Mest för en second opinion då vi inte hittade så mycket hos Ann, som varit med redan från oktober 2014. Kjerstin tyckte genast att hon var ostabil i vänster bogled och befarade en ligamentskada, där Ann hittat att hon hade ont, och skickade oss vidare till Annika Bergström, också på UDS, som tydligen ska vara deras bästa ortoped.

Idag var vi alltså till Annika, cirka 2,5 månad har jag väntat på den här tiden från det att jag var hos Kjerstin så det kändes skönt att äntligen få komma dit. Jag började visa henne Isa i skritt och trav flera gånger fram och tillbaka och där tyckte hon att hon såg fräsch och ren ut. Aningens flängiga steg i fram men hon sade att det var likadant på båda sidor och att det var vanligt på bordercollie, så inget hon tyckte jag skulle vara bekymrad över. Hon tyckte också att hon gick fint med tassarna, en del bordercollies vrider på tassarna när de går för att avbelasta ömma tår och dylikt men hon kunde inte se något sådant på Isa. Kändes jätteskönt att börja med detta, då har jag inte ”sett” fel när jag tyckt att hon varit fräsch.

Väl inne på  rummet igen kände hon och klämde på henne överallt och ingenstans. Hon hittade först att hon reagerade när hon stretchade bakbenen bakåt, men jag har fått anmärkning av både Ann och Kjerstin att hon har korta höftböjare som måste stretchas efter all intensiv träning så jag antar att det var det hon reagerade på. Kan ju genast erkänna att jag inte har stretchat höftböjaren då vi inte gjort några intensiva pass på länge, men jag borde kanske ta upp det igen. Sedan kom hon då till den omtalade bogleden, och där kunde hon inte tycka att den var på något sätt extremt överrörlig eller att hon hade jätteont. Hon sade att hundar hon valt att operera på grund av att hon varit nästintill säker på att de hade en ligamentskada hade varit mycket rörligare samt haft mycket mer ont. Isa visade mer en reaktion med att vrida lite på huvudet och slicka sig en gång om munnen, än att försöka komma bort eller komma ur positionen.

Så ja, vi fick inget klart besked på en gång – vilket jag ju hade hoppats på – utan hon tyckte att hon kändes fin men att vi absolut skulle kolla upp vad som hade hänt innanför bogleden. Alltså började vi med att jag skickade över hennes röntgenplåtar från Evidensia (där det hade synts en liten röntgenförtätning) och så ska bilddiagnostikerna på UDS få titta på dem och säga vad de tror, och beroende av vad de tror blir det antingen att gå vidare med ultraljud eller en MR för att se om man kan hitta på vad som är fel. Så här står vi nu, plåtarna är skickade idag men jag kommer få svar från Annika tidigast på fredag om hur vi går vidare med det helt. Detta får alltså avslut part 1 så väntar vi med spänning på ”to be continued”. Håll tummarna!