Den obligatoriska förkylningen.

Nu har jag åkt på en mindre förkylning, vilken kom som ett brev på posten. Tillförlitligt. Tre, nästan fyra, veckor har jag hunnit träna utan minsta förkylningssymtom men nu kom det. Inte så värst, aningens ont i halsen möjligtvis och lite mer trött än vanligtvis, så nu har jag fått byta löpningen mot promenad för några dagar. Smart som man är var man nästintill frisk i onsdags, men då sätter sig naturligtvis den mindre intelligenta motionsdjävulen på axeln, ”give it a try, gurl”. And I did. Gick faktiskt fint, ingen extrempuls, inget halsont, rätt schyst i benen. I ungefär 1,5 km. Sedan blev det till att promenera hem och inse att man gjort bort sig. Säg att jag hade vilat ett par dagar till och jag hade förmodligen varit kry nu. But fuck it, vem vill inte ha lite förkylning att mysa med.

Eftersom jag går en trevlig utbildning mot byggnadsingenjör fick jag veta här för några veckor sedan att standardförkylningen i vintertider inte kommer från det kalla klimatet, eller ja. Inte från just snön och kylan i alla fall. Dock påverkar det kalla klimatet vi har här i norr att luften inomhus blir torr, då vi ventilerar in torr luft utifrån, vilket i sin tur leder till att slemhinnorna i hals och näsa blir torra, vilket i sin tur leder till att det lättare fastnar ohälsosamma bakterier och virus i dessa, vilket i sin tur leder till standardförkylningen och vinterns eviga lite-lagom-på-gränsen-sjuka. Det är alltså inte själva snön eller själva minusgraderna som attackerar, som man gärna kan tro, (eller ja, indirekt gör de ju det) utan det är den torra luften. Spännande va? Nu fick ni lära er något nytt idag med.

Sedan har jag fått veta att när den här träningsförkylningen kommer och sätter sig lagom långt ner i halsen ska man inte åka hem och lägga sig på soffan i tre dagar och hoppas på det bästa, utan det bästa är att se till att sova tills man vaknar självmant och fortfarande röra på sig men i lugnare form, exempelvis promenader. Nu har jag ju lite problem med just ordet ”lugnare”, vilket inte helt har fastnat i min vokabulär, utan när jag går ut och går, då går jag för kung och fosterland. Jag vill leva, jag vill dö, i Sverige. Ni vet. Då tävlar jag mot Runkeepers medelhastighet som var femte minut hetsar mig. Runt 10 min/km brukar jag hålla. En gång höll jag en medelhastighet på cirka 9,5 min/km i hela 12 km, jag hade sådan träningsvärk i rumpan dagen efter att jag blev kluven till att hålla samma hastighet igen. Rumpmuskler, yes, mördande träningsvärk i tre dagar efteråt, njae. Hursom, att tuffla omkring i 12 min/km är inte min grej, så kan vara därför det tar längre tid än normalt för mina förkylningar att trilla av pinn.

Och det är redan den 20 februari, hörrni. Det betyder att det nästan är sommar. Min mindre positiva vän kontrade direkt med att ”då är det snart vinter igen” när jag glatt och naivt uttalade denna längtan efter sommar och ljus och gräs. Det var dock inte detta jag egentligen skulle skriva, utan det jag skulle skriva var att jag har planerat in appellspår den 5/4, den 12/4 och den 27/4 om jag inte blir bortlottad. Så det är snart bara en månad kvar, om man skulle lyckas komma med. Det är redan 9 stycken anmälda till appellspåret den 5/4, så risken är ju stor att det mest är pengarna i sjön, men what the heck.

 

Idag var jag ut och tränade lydnad, som så många andra gånger. Huvudfokus ligger ju på att öka motivation och uthållighet i alla moment och momentkedjor nu. Dagen till ära körde jag lite friafölje, inkallning och början till extern belöning. Friaföljet gjorde hon klockrent, kanonsnygg position och var med och taggad hela tiden. Halterna vill jag ha mer distinkta än jag har nu, nu måste jag sakta ner ett par steg innan jag kan göra en halt, annars hänger hon inte med. Saktar jag ner och sedan stannar gör hon kanonsnygga halter, rakt i position och fokus. Stannar jag dock utan att förbereda henne tappar hon position och sätter sig inte, så lite mer förståelse och lite mer uppmärksamhet skulle inte skada. I appell/lägre/ly2 känns det inte som att förberedandet gör så jättemycket, men kommer man högre upp sedan är det bra att ha så lite trassel som möjligt.

Inkallningen fick jag till två gånger precis som jag vill ha den, riktigt, riktigt, riktigt satans bra. Och nu tänker jag fartmässigt. Hon har alltid galopperat, men det har varit mer ”galopp, galopp, vad trevligt, vilket fint väder, galopp, galopp” och jag vill ha mer ”GALOPP, GALOPP, jag måste skynda mig allt vad jag kan, varför kan jag inte springa snabbare, GALOPP, GALOPP” och idag fick jag till det senare. Jag vill att det ska synas på henne att hon galopperar, öronen ska vara bakåtstrukna och hon ska ta i, och idag fick jag fram det ordentligt. Jag fick till och med fram det så pass att jag fick ett par tjuvstarter, vilket inte känns odelat negativt i detta skede. Hon ska vilja komma till mig, det snabbaste hon kan. Inkallningsträningen körde jag farten och ingångarna för sig, farten dämpas lite ändå utav vetskapen att det ska komma en ingång, så nu ville jag bara belöna upp farten för sig.

Den externa belöningen körde vi superbasic. Jag vill mest ha lite hjälp i uthållighetsträningen och fick rätt bra tips här. Hur jag ska få henne att behålla den glöd hon har även under längre stunder, om ni förstår. Hon kan gå ett friafölje utan dess like, där hon har massor av explosivitet och framåtanda och man känner i hela hunden hur hon måste behärska sig för att gå i position, och det är det jag vill ha även under tävling. Även ett ”tråkigt” friafölje så går hon fint, full kontakt, bra position, studsar med frambenen som en flat och jobbar på, men känslan i det blir tråkig även om hon gör allt rätt. Jag har dessutom börjat köra så att jag inleder varje pass med lite friafölje eller ett par, tre moment i rad utan att ha visat henne belöningen, och i början gick det ju kasst, men det har nu börjat tagit sig och hon jobbar på riktigt bra eftersom hon vet att belöningen kommer att komma. Ibland kör jag som sagt bara tio meter rakt friafölje och ibland kan jag köra friafölje – läggande – inkallning i rad innan hon får belöningen, så att hon ska ha lite förväntan hela tiden. Det är ju bara att jobba på verkligen, om det ska finnas en gnutta uthållighet till appellen i april/maj.

Nu lär jag sova lite om jag ska ta mig upp imorgon.

Maratonbruden

Jag har börjat springa, till min och allmänhetens förvåning. Och inte bara till affären i brådskan att lindra sötsuget, utan på riktigt. Ni vet, med tights och pannband och uppsatt hår och en app på telefonen som hejar på en och samlar kilometerhastigheter. Som riktiga löpare gör. Jag menar, jag är för all typ av motion. Det värsta som finns är att sitta stilla, och med sex jyckar hemmavid blir det en hel del promenerande och spårande och agilitytränande, men att faktiskt gå ut och springa för just springandets skull, det har inte hänt många gånger tidigare för denna kakfyllda tösabit.

Hur som helst, nu har det hänt. Och det händer fortfarande, än så länge. Mitt mål är dock inte beach 2014, eller 2015 eller 2016, (beroende på hur långsamt man vill gå och hur mycket kakor man vill äta), utan att springa för tävlings skull. Nu menar jag ju dock inte att jag inte ser positivt på de (förhoppningsvis) fantastiska under som kommer ske med min redan underbara kropp av att börja träna lite mer, men det är inte det som är huvudsyftet. Slutmålet med hela grejen är väl att gå igenom ett godkänt fystest till Polisens utbildning (och bli friskare och leva längre och bla bla etc etc etc) om två till tre år, men på vägen dit finns det naturligtvis delmål, precis som alla tävlingsmänniskor gör när de ska uppnå något.

Det absolut första målet på resan till Polisens fystest är att springa 10 km under 60 min på Blodomloppet den 20 maj. För två år sedan sprang jag milen på Blodomloppet och hamnade då på 66 min, så det är lite, lite snabbare som gäller, och självklart utan att vara helt slut efteråt. Då sprang jag cirka 2 km på ren kondition, under den tredje kilometern fick jag börja fasa över till ren vilja och de sista 4-5 kilometerna var det endast tanken på att hamna sist som drev mig framåt över Ultunas backar. Träningen går naturligtvis vidare, att springa 1 mil är inget hinder ens för en verkligt otränad person (fråga mig, jag vet) även om man får fruktansvärt ont i kroppen och speciellt knäna efteråt, men som rubriken hintar om kommer jag inte nöja mig där. Nästa mål är att springa DN Stockholm Halvmarathon den 13 september, det är 21 km vilket jag skulle vilja klara på mellan 2 – 2,5 h (fast huvudmålet är nog att ta sig runt öht). Nu börjar det ju nästan bli läskigt. Halvmaraton liksom, var ska detta sluta? Och med en måltid? Är jag ens medveten om hur långt 2 mil är? Förmodligen inte, men det låter ju bra i alla fall. Hit har jag planerat och satt som mål än så länge, efter halvmaran är det mer funderingar och eventuella mål.

Men alltså, eftersom jag skulle vilja göra *viskar nästan* Klassikern 2016, vilket ju låter, och säkert är, sjukt jobbigt, skulle jag vilja köra Tjejvasan i början av 2015, vilket är 30 km klassisk skidåkning. Och jag som inte ens kan åka skidor liksom, men ska man ut i Öppet spår i riktiga Vasaloppet så är det 90 km, så det känns väl som att man bör träna på det och kanske åkt någonting innan dess.. Jag tror Tjejvasan/Vasaloppet ligger runt februari någon gång. Efter Tjejvasan 2015 skulle det vara roligt att gå in och köra riktiga Stockholm Maraton 2015, i maj någon gång. Det är ju över 4 mil av att sätta den ena foten framför den andra i ett tempo högre än vad jag vågar tänka på. Omöjligt är det nog inte, men självklart självklart självklart krävs det en hel del träning för att man ska orka ta sig igenom. Men det vore onekligen roligt. Därefter är det väl Klassikern som hägrar år 2016, med allt vad det innebär: Vasaloppet, Lidingöloppet, Vansbrosimningen och cykla ynka 30 mil runt en sjö. Piece of cake, hörrni.

Sedan får vi väl se, just såhär ser planen ut den 15 februari 2014, däremot är det ju möjligt att jag inte har samma planer när vi kommer till maj, eller juli, eller december.