2017

Nu så, är vi snart över i 2018 och lämnar 2017 bakom oss. 2017 har känts som ett riktigt mellanår.

Hunderiet har ju bara varit en enda nedåtgående spiral från början till slut. Isa var halt från och med i februari till dess att vi upptäckte orsaken och fick ta bort henne i slutet av november. Fruktansvärt såklart att ta bort en sådan ung och fantastiskt bra hund, men samtidigt hade vi brottats med olika typer av skador och hältor och operationer och vilor sedan hösten 2014, så på ett sätt gjorde ju det att en tyngd lyftes från ens axlar. Nu behöver jag inte oroa mig mer för henne och jag vet att hon har det bra.

Muskot har även han varit skadad till och från, olika saker hela tiden som ju kommer med en sådan här brutal hund. Totalt har vi haft 3 månader under hela året som vi kunnat träna fullt ut på, så ändå med 3 månaders träning i ryggen får vi väl vara nöjda med vår uppflytt till högre klass spår vid 19 månaders ålder samt MH och röntgad ua. Men vi fick in i 2017 med koppelvila och vi går ut ur 2017 med koppelvila, så nu vill jag ha ett slut på det här…

Hästeriet istället har varit relativt bra. Lilla Samba fick flytta i maj till en jättetrevlig kvinna några mil söder om mig. Jag hade lärt mig otroligt mycket i och med hennes träning och utveckling så jag kände att det var dags att köpa något eget. Sista juli hämtade vi världens bästa Brimir, en unghingst på 3 år, ohanterad men otroligt snäll och med fin stam. Han var hos mig i två månader för grundläggande hantering innan han från oktober till december var på inridning. Nu är han åter hemma igen för vila innan vi påbörjar utbildningen på riktigt i mars/april. Ska bli så spännande att se hur han utvecklas.

I övrigt så fick jag ju fast anställning som byggkonsult i början av februari och i och med det en ny bil – Dexter. I maj sålde jag min etta och flyttade till en liten 3:a på 67 kvm som jag trivs jättebra i. Nyrenoverad och fin, det är bara badrummet kvar att fixa och det gör vi till sommaren.

2018 hoppas jag att hunderiet jobbar upp sig lite, det är enormt tråkigt med skadade hundar trots att man är så noggrann. Planen är att det ska flytta in en till hund någon gång under året, vi får se vad det blir för någonting 🙂

Brimir hoppas jag utvecklas till en fin ridhäst under året, kanske så att vi till och med kan ta en träning eller två för instruktör. Det vore jätteroligt, men han är en ung kille fortfarande så jag tänker inte ha någon brådska med honom.

Jobbet hoppas jag flyter på som vanligt och jag vill att Dexter fortsätter fungera och rulla på. Sen får vi helt enkelt se vad resten av 2018 bjuder på 🙂

Älskade Isa

Världens bästa Isa fick igår somna in efter en längre period av hälta.

Hon började halta i bak i slutet av mars och sedan har vi behandlat och undersökt och vilat, utan framgång. För ett par veckor sedan fick vi en akuttid på bilddiagnostiken hos UDS då hon haltade trots att hon gick på starka smärtstillande. Där gjordes en CT-röntgen av ryggen och ultraljud av bakdelen, vilken visade på en utbuktande disk samt begynnande spondylos i ryggen och OCD, artros och lösa benbitar i haserna. Veterinären som ringde och återkopplade sade att det fanns ingenting man kunde göra i det här läget, mer än att låta henne somna in. Symtomen kommer bara bli värre med tiden och om hon redan idag är fortsatt halt trots smärtstillande har det nog gått långt nog.

När jag var till veterinären igår för att låta henne somna in, tittade han på journalutskriften från UDS där dem punktat upp fem fynd dem gjort på bilddiagnostiken och sade att vart och ett av de där punkterna är dödliga i sig, och Isa har alla fem. Skulle man låtit bli att ta bort henne skulle hon så småningom inte kunnat gå alls, så det kändes bra ändå att ta bort henne när hon ändå var så pass pigg att hon kunde leka med bollar och busa lite på promenaderna.

Tack för allt älskade Isa, så mycket roligt vi har haft under dessa 5,5 år vi fick. Jag tror aldrig jag kommer få en lika häftig rapporthund och arbetsmaskin igen ❤

Sov så gott.

2012-05-17 // 2017-11-27

Skyddsträning

Läste tillbaka lite i bloggen och kom fram till inlägget om Öland 2016, där jag skrivit att Muskot och jag aldrig kommer köra skydds med tanke på att han inte är fullt tillgänglig. We’ll, time changes.

Idag är Muskot inte alls samma hund som då, vilket ju är helt naturligt när de växer upp och man ger dem goda erfarenheter. Han är fortfarande inte fullt tillgänglig, men har en go social kamp som han löser det mesta med. Han är fortfarande inte heller helt bekväm när okända människor kommer fram och ska klappa eller hantera honom, men om man ger honom lite tid och låter honom välja själv tar det inte många minuter innan han sitter i knä på folk till höger och vänster och låter sig hanteras 🙂 Så svårflörtad var den…

Alltså har vi provat lite skydds då och då, mest för skojs skull och det har varit långt mellan gångerna, men precis som med allt annat har han även skyddet förinstallerat. Han bara gör och så funkar det. Nackdelen med honom är att han fortfarande är lite mammig – han vill gärna hålla ett öga på mig samtidigt som han agerar mot figuranten. Det försvinner säkert med tiden, när han inser att den där skyddsärmen är det häftigaste som finns, men nu är det lite huvudvridningar för att säkerställa att jag är kvar.

I helgen var vi iväg till Norrhund och körde lite igen. Första passet gick klockrent, vi körde civilsändande, bevakningar och fasttagande med efterföljande bevakning och allt bara funkar. Fortfarande med ett öga i nacken på mig, men jobbar jättefint tillsammans med figuranten. Andra passet var han trött, han gjorde även här fina bitar men i en bevakning lät figuranten honom bevaka mycket längre än vad vi tränat förut: då blev han osäker och förvirrad och släppte och gick tillbaka till mig. Märks att det tar på, figuranten utmanade honom med en längre bevakning i första passet också och det gjorde han galant, men när tröttmössan var på var det lättare att smita till mamsen när det blev jobbigt. Det löste sig dock, jag stod passiv och figuranten agerade, sedan fick han göra några korta bevakningar där han fick gå i ärmen igen innan vi var nöjda.

Muskot behöver utöka sina bevakningar lite i tid, men han har jättefina släppanden och utbackningar. Vi ska tillbaka i början av januari, men fram till dess ska vi träna bevakningstid, inte-släppa-blicken och lite korgarbete utan stötar: typ transporter, civilsändande och bevakningar, för att vänja honom vid korgen. Även om det är långt kvar innan något riktigt korgarbete kommer påbörjas. Får vi se om han har tillräckligt i sig för att tycka skyddet är lika roligt sen när man börjar träna lite mer 🙂

Ett år senare…

…och så mycket som har hänt sedan dess!

Efter att förra inlägget skrevs började jag den 15 augusti att jobba på BYLERO, ett konsultföretag inom bygg. Det har gått toppenbra och den 1 februari 2017 blev jag fast anställd och är än så länge fortfarande kvar 🙂

Isa och Muskot har varit otursdrabbade båda två. Det började med att Muskot skar upp en trampdyna i mitten av december, så då var det vila fram till slutet av januari innan det var helt läkt. Därefter stukade han en tå i början av mars vilket innebar vila fram till mitten av april. Sen höll han sig fräsch fram till mitten av juni, och på den korta tiden hann vi tävla appellklass spår med uppflytt och göra MH nere i Växjö. I mitten av juni åkte han på svamp mellan trampdynorna och var halt på grund av det ett par veckor innan han första veckan i juli bröt två klor. En på vardera framtass. Samtidigt blev han magsjuk så hela juli var det sjukstuga. Sen kunde vi köra på i augusti och i början av september och hann då tävla lägre klass spår med uppflytt, innan han stukade en annan tå. Då var det en månads vila igen och nu är vi äntligen på väg igång igen.

Isa i sin tur kastrerades i slutet av 2016, mest för Muskots skull. Därefter har vi tampats med en hälta i bak som har kommit och gått på det mest mystiska vis. Först för en knapp vecka sedan visade det sig att hon har problem med ryggen, så nu är det vila och smärtstillande som gäller igen för henne.

Jag blev erbjuden att köpa lilla Samba från Mödrufelli som jag hade på foder i början av 2017, men efter en del diskussioner med instruktören jag rider för bestämde jag mig för att säga ifrån. I samband med detta så bestämde jag mig för att avsluta fodervärdsskapet, så i mitten av maj 2017 flyttade hon till en trevlig kvinna bara några få mil från mig. Efter det bestämde jag mig för att köpa en helt egen häst.

Jag var och kollade på några stycken, men ingen föll mig riktigt i smaken. Tanken var att jag ville ha en unghäst, gärna ett fuxfärgat sto om man fick önska. Efter lite om och men kom jag dock hem med en svartbrun unghingst på 3 år. Mycket spännande, speciellt när jag inte har erfarenhet av varken unghästar eller hingstar sedan innan. Men som sagt, hur svårt kan det vara? 🙂 Jag är väldigt tacksam för att uppfödaren lät mig köpa honom. Det är en fantastisk häst med ett helt enormt psyke.

När jag köpte honom var han i princip inte mer hanterad än det de måste, typ verkning och avmaskning och lite ledd, så hos mig har det blivit intensiva veckor och han har bara köpt allt rakt av. Jag hade honom hos mig i ca 2 månader och tränade på att gå fint i koppel, flytta för tryck, lasta, löslongera, promenera, stå uppbunden, vänja vid sadel och träns, innan han den 1 oktober åkte på inridning i 2 månader. Han har nu varit hos inridaren i 1 månad och rids numer ut själv och hon tycker liksom jag att han är jättetrevlig. Han kommer hem igen den 2 december och sedan ska jag fortsätta rida honom december ut, innan han ska gå på välförtjänt vila fram till det blir barmark igen.

Jag har utöver det hunnit både byta bil och byta lägenhet. I samband med den fasta anställningen blev jag erbjuden förmånsbil av företaget, så numer kör jag en jättetrevlig Passat GTE 2017, en laddhybrid som går på både el och bensin. En liten uppgradering från min gamla Ford Focus 2006 🙂

I maj sedan hittade jag en fin 3:a för en lagom pris, som jag köpte och då sålde min gamla 1:a. Det blev ett skönt lyft från 38 kvm till 67 kvm, så nu får både jag och hundarna plats ordentligt. Bara det att ha ett eget sovrum känns helt fantastiskt!

I övrigt har det varit ganska lugnt. Planen framöver är att Muskot ska hålla sig fräsch och frisk så vi kan sikta på en fortsatt tävlingssäsong till våren. Brimir ska få gå på vila efter nyår innan vi i april fortsätter utbildningen. Han är jättefin med en stam som lovar stort, så vi har nog alla möjligheter i allt vi vill ta oss för. Isas rygg ska utredas när hon fått gå på smärtstillande ett tag så får vi se vad det blir, troligtvis kommer hon bli förtidspensionär. Utöver det är det jobbet som tar upp allra mest tid, men snart är det julledigt 🙂

Lydnadsträning i höstväder.

Igår var jag upp till klubben med mina två dårar en sväng efter middagen. Vi var själva på planen och det var riktigt höstväder, mulet och blåsigt och 15 grader. Superhärligt med andra ord! 

Isa tränar på kedjor för tillfället. Vi ska anmäla till tävling så då måste vi ha lite uthållighet. Börjar med att kampa med henne utanför planen innan jag tar henne under ett här-kommando och går in till en tänkt startpunkt. Sätter henne rätt och väntar sedan en stund. Därefter blev det ett halvlångt fritt följ, en slät 75m inkallning och ett kryp. Utan andra belöningar än klapp och beröm. När vi är klara däremot blir det ju fest! 

Vi började även träna på ställande på inkallningen. Vi har ju nött läggandet hela sommaren men nu börjar det bli dags att ta tag i ställandet också om vi ska ha betyg där. Lite saktagående fick vi till också. Isa var pigg och glad och det kändes bra. 

Sedan var det Muskots tur. Han fick börja träna på att gå runt en stolpe och det gjorde han med bravur! Visade honom ett par gånger och sedan fattade han vad jag menade. Bara bygga vidare på det. Sedan blev det lite fritt följ, eller i alla fall en inledning på det som vi har jobbat lite med. Efter friaföljet blev det lite kamplekar, sen ”gå-och-hämta” träning där han ska gå och hämta en sak och lämna i min hand och byta till godis och till sist lite stadga. Han är så himla rolig att träna med, han är med på allt och bara tuffar på liksom. Vilken hund! 

Frispår med valpen.

Jag har verkligen fått en ordentlig skjuts med motivationen sedan Ölandslägret, så det är nära nog så att jag tränar hund på något sätt varje dag. Just idag blev det frispår och igår vanligt spår.

Om vi inleder med gårdagens spår. Vi jobbar fortfarande med U-spår och har varierat synretning och inte synretning och kan nu faktiskt utesluta synretning helt en stund. Han blir GALEN när han ser att jag går iväg. Både bra och inte bra. Vi körde två spår och båda med spontanupptag och en kamp i slutet. Första spåret jättebråttom ut innan han kom på att ojsan, måste fokusera lite på spåret också för att hitta saken och letade då upp spåret och spårade väldigt engagerat hela vägen till kampen. Det andra spåret hade besvärlig terräng så där spårade han väldigt sansat från start, superduktig! 

Idag blev det istället då frispår som en del i rapporten. Det blev två stycken på ca 50-80 m. Första springer han utan att tänka ungefär halva och när han inte får syn på mig direkt (jag satt gömd så han var tvungen att spåra) stannade han upp och blev konfunderad. Han tänkte en stund och sedan började han ringa efter spåret, hittar på det och spårar fram till mig i snabb trav. Så himla härligt att han väljer att tänka efter och fortsätta jobba istället för att vända tillbaka till mor när han blev tveksam. Det andra frispåret gick ungefär likadant, men lika där väljer han att fortsätta kämpa utåt istället för att vända. Vilket rapportämne! 

Jag har sagt det förut och jag säger det igen, vilken hund att jobba med. Man bara gör med honom, finns liksom inget som är konstigt eller svårt eller jobbigt i träningssammanhang. Vilken kille! Dessutom så himla roligt att han har en superkamp och stort föremålsintresse nu när han tappat alla mjölktänder. Kan belöna med kamp i både lydnad och uppletande och rapport och spår och inga diskussioner kring loss heller. Bara genomvillig att göra som jag säger. Har börjat träna på avlämnande också och det är hittills inte heller några konstigheter. Super-Muskot!

Ölandslägret!

Nu är vi hemkomna från Öland och nästan en veckas hundläger. Vi åkte ner vid 13-tiden och kom fram till campingen vid midnatt. Det blev många stopp längs vägen, men vi hade ju ingen brådska.

Lägret anordnades av hon som har pappan till Muskot, så det var nästan uteslutande mallar där. Någon kelpie, några schäfrar och så klart min Isa, men annars bara mallar. Små, stora, med mycket driv och med lite driv, valpar, unghundar och SM-kvalade hundar. Och så klart tillhörande superduktiga förare! 

Eftersom de flesta på lägret pysslade med skydds var det också det som det var huvudfokus på. Även Muskot fick prova leka lite, men hans reservation ställer till det en del. Han kampar super med mig men tyckte att figgen blev lite för otäck. Tillslut lade sig figgen ner på mage och tittade ner i backen och lekte lite med trasan, och då kunde han kampa lite med honom samtidigt som jag stöttade. Jag har absolut inga planer på att köra lille Muskot i skyddet, främst på grund av hans reservation men också för att vi inte har någon figge i närheten. Däremot kommer han behöva genomgå MH och förmodligen också MT, och därför är det bra att i hans takt börja leka lite med andra än mig. Men det kommer, det är jag helt övertygad om 🙂 

Utöver skyddet pysslades det med sök, spår och rapport samt uppletande. Isa fick under veckan köra två spår, två uppletande samt en RAPPORT!! När hon insåg att hon skulle få springa rapporten så höll hon på att dö av lycka, det var verkligen the time of her life! Hon fick springa med unghundarna, så det var en grundsträcka på typ 200 m och två förlängningar à 50 m, men ändå. Hon var, som väntat, tokladdad och tog i i varje steg och sprang helt sjukt fort. Men det bästa av allt – hon var inte ens stel efteråt! Så glad för det! 

Muskot har fått två sökträningar, två rapporter/budföringar, två spår, två uppletande och lite lydnad. Han har skött sig superfint. Söket har ju vi mest jobbat med klickersök, men nu utökade vi det lite. Figgarna gick ut på fullt djup nästan och så fick han se dem typ sista fem metrarna innan de stack in bakom ett träd och så släppte jag, så fick han springa ut och äta korv. Sedan gick jag efter, kopplade och tog tillbaka honom till stigen och så vidare. Det gick verkligen bra, ingen tvekan alls! 

Även spåret har börjat fungera. Vi kör ju som ett U nu med spontanupptag och hej vad det går! Han tycker att det är superkul att spåra och hitta kampen i slutet. Jätteduktig! Lika rapporten, även om vi skickar som förlängda budföringar gör han det superbra med mycket motivation. Det är så enkelt att ha en sån hund som är så himla lättlärd och vill jobba. Isa var ju tvärtom i den här åldern, vi kunde ju knappt börja träna förrän hon var efter året. För Muskot bara funkar allt! Så härlig. 

Sen åkte vi hem igår vid 14-tiden. Det blev inte lika många stopp då så jag var hemma vid 23.30 och kunde sova vid midnatt. Skönt att få ha både lördag och söndag nu att inte göra något på, för på måndag är det plugg som gäller igen!

Spårkul.

Idag har vi tränat igen, denna gång stod spår på schemat. Vi har ”spårat” lite på asfalt och grus med godis i spåret några gånger, men jag har upplevt att Muskot mer letar godis än faktiskt spårar då. Därför provade vi här i veckan att lägga ett par korta spår i skogen, där far gick iväg som ett litet U och lade en godisburk på mitten. Muskot tyckte att det var jättespännande att gå och kika vad far min hade pysslat med i skogen, så han spårade jättefint!

Idag åkte vi som sagt ut igen och lade två U-spår. Första spåret fick Muskot se när far gick iväg och han spårade jättefint, kom av sig en gång men jobbade sig tillbaka helt själv utan tidsfördröjning till spåret och hittade slutet. Mycket nöjd malle! Andra spåret fick han inte se när far gick ut det, och så gjorde vi som ett spontanupptag från sidan av spåret. Ja, vad tror ni då, lille pojken tar spåret direkt åt rätt håll och spårar kanonfint! Lika här, ett kort tapp där han hade lite bråttom men jobbar sig superfint tillbaka till rätt spår. Vilken guldkille! 

Vi har även inlett med ett par små uppletande, där jag bundit honom i ett träd och gått och lagt massa grejer framför honom. Därefter släppt och promenerat omkring tillsammans med honom bland grejerna och dem hittar han som om han inte gjort annat! Superfin näsa har han. 

Isa fick också gå ett spår idag, men lite längre än Musses. Hon har inte spårat på flera veckor, men var väldigt taggad och spårade väldigt engagerat och trevligt! Bästa Isa! Alla pinnar plus slut med in, henne kan man lita på. 

På söndag åker vi till Öland för en veckas läger, så får vi se hur mycket vi hinner träna där. Förmodligen en hel del om jag känner det här gänget rätt! ☺

Återkomsten!

Äntligen börjar motivationen komma tillbaka! Det känns som ett hallelujamoment faktiskt. 

Jag har ju tränat ändå, men mest som lite pliktskyldigast om ni förstår. Nu har dock saker och ting börjat falla på plats och motivationen ökar varje dag. Mycket möjligt att det beror på att vi ska på läger med några av Sveriges bästa hundförare samt några valpköpare om ett par veckor, och jag har sett hur långt valpköparna faktiskt hunnit i sin träning 😁 Känns som att vi behöver shape up litegrann! 

Isa tränar inte så mycket, hon filar. Filar på stegförflyttningar, på krypteknik, på ingångar och allt annat som behöver filas på. Hon filar på bra faktiskt! 

Muskot tränar däremot. Vi har dessutom rätt mycket att träna på. För det första kan jag nämna att vi tränar en del skogsarbete – både sök, spår och rapport. Allt är ju fortfarande på bebisnivå, men det går bra hittills. Sedan tränar vi lite förberedande inför lydnaden. Bland annat att vara klickerklok, stå med framtassarna på en pall, hålla ögonkontakt, stadga i sitt och ligg, omvänt lockande, leka kamplekar och byteshandel. 

Han känns himla smart och arbetsvillig, min lilla kille. Kampen kommer hela tiden, varje dag, och nu är han riktigt engagerad. Dock har han bara småpiggar i munnen så något grepp är inte att tala om än så länge. Vi får vänta ett par veckor, så kommer det med. 

Muskot lyckades kliva över 20kilosgränsen för några dagar sedan också, så nu börjar han bli en stor kille!

Long time, no see.

Nu var det över en månad sedan jag fick loss tid till bloggen. Under den här månaden har det hunnit hänt mängder med saker, för det första är jag numer byggnadsingenjör på riktigt till exempel! Vi fick mycket beröm för vårt examensarbete som handlade om energieffektivisering. I förra veckan redovisade och försvarade vi vårt arbete.

Sista maj hämtade jag hem en liten islandshäst. En väldigt gullig tjej som heter Samba. Brunskäck, född 2006, femgångare, 132 cm hög, outbildad men snäll och med en V8-motor. Väldigt härlig häst att rida! Jag har tagit henne på foder över sommaren, som en liten examenspresent till mig själv. Det var ju fyra år sedan den 7/6 som jag hade häst sist.

Musse-Muskot har växt och växt. Nu rockar han Isas halsband och sele för en stund, men jag misstänker att det inte är många dagar bort innan han behöver ha ett större. Han är fortfarande väldigt mysig. Den sociala försiktigheten som han har släpper mer och mer. Vi tränar mycket klickersök med olika figgar och det tycker han är det bästa som finns! Alla han möter får mata honom med lite godis, vilket har gjort att han nu nyfiket smyger fram och känns det OK så provar han att hoppa upp med framtassarna och tigga lite. Stora framsteg, med andra ord. Första sökträningen satt han ju i mitt knä hela tiden och vågade inte gå fram, utan resten av gänget fick sträcka sig fram och mata honom.

Han har också varit lite ”mesig” i kampen. Gärna plockat med saker och bärt dem som en retriever, men helst inte kampat. Han har också varit lite svår att engagera i lek på klubben och nya ställen. Nu har det dock börjat släppa. Vi leker jaktlekar med en stor och mjuk kong fastsatt i ett brett band och den älskar han. Det pyser ut luft när man klämmer på den och han tycker att pysljudet är döhäftigt. Nu har vi även kunnat leka samma jaktlekar som går över i kamplekar med kampduttar i fårskinn och, kors i taket, kunnat belöna loss-kommando med godis för att sedan kunna starta upp leken igen utan att han låser på godiset.

Vi har även spårat litegrann och det tycker han är jätteroligt. Lite för roligt kanske… Ser han att jag lägger spår från bilen så skriker han non-stop och är helt vild när jag plockar ut honom. Gulligt nu som 15 kg-malle men mindre gulligt när han är 2 år och väger 40+. Det behöver vi jobba lite på.

Isa är fortfarande jättefin och fräsch. Vi funderar på om vi ska anmäla till ett elitspår i början av juli, men det har blivit så enormt lite spårat under exjobbsperioden att det inte känns helt hundra. Lydnaden går dock framåt, vi behöver såklart mycket kedjor och länkningsträning innan det sitter ett helt elitprogram men momenten var för sig börjar se bättre ut. Nu har hon dock börjat fälla, så risken finns att hon kommer löpa under vecka 29 när vi ska på läger på Öland… Mycket möjligt att även 5,5 månadersmallen kommer tycka att det är spännande. Vi hoppas att hon håller igen över lägret, så slipper det bli trassel.

Nu ska jag fortsätta med sommarkursen jag påbörjat, för att håva in lite CSN under sommarmånaderna också. Vi hörs!