2017

Nu så, är vi snart över i 2018 och lämnar 2017 bakom oss. 2017 har känts som ett riktigt mellanår.

Hunderiet har ju bara varit en enda nedåtgående spiral från början till slut. Isa var halt från och med i februari till dess att vi upptäckte orsaken och fick ta bort henne i slutet av november. Fruktansvärt såklart att ta bort en sådan ung och fantastiskt bra hund, men samtidigt hade vi brottats med olika typer av skador och hältor och operationer och vilor sedan hösten 2014, så på ett sätt gjorde ju det att en tyngd lyftes från ens axlar. Nu behöver jag inte oroa mig mer för henne och jag vet att hon har det bra.

Muskot har även han varit skadad till och från, olika saker hela tiden som ju kommer med en sådan här brutal hund. Totalt har vi haft 3 månader under hela året som vi kunnat träna fullt ut på, så ändå med 3 månaders träning i ryggen får vi väl vara nöjda med vår uppflytt till högre klass spår vid 19 månaders ålder samt MH och röntgad ua. Men vi fick in i 2017 med koppelvila och vi går ut ur 2017 med koppelvila, så nu vill jag ha ett slut på det här…

Hästeriet istället har varit relativt bra. Lilla Samba fick flytta i maj till en jättetrevlig kvinna några mil söder om mig. Jag hade lärt mig otroligt mycket i och med hennes träning och utveckling så jag kände att det var dags att köpa något eget. Sista juli hämtade vi världens bästa Brimir, en unghingst på 3 år, ohanterad men otroligt snäll och med fin stam. Han var hos mig i två månader för grundläggande hantering innan han från oktober till december var på inridning. Nu är han åter hemma igen för vila innan vi påbörjar utbildningen på riktigt i mars/april. Ska bli så spännande att se hur han utvecklas.

I övrigt så fick jag ju fast anställning som byggkonsult i början av februari och i och med det en ny bil – Dexter. I maj sålde jag min etta och flyttade till en liten 3:a på 67 kvm som jag trivs jättebra i. Nyrenoverad och fin, det är bara badrummet kvar att fixa och det gör vi till sommaren.

2018 hoppas jag att hunderiet jobbar upp sig lite, det är enormt tråkigt med skadade hundar trots att man är så noggrann. Planen är att det ska flytta in en till hund någon gång under året, vi får se vad det blir för någonting 🙂

Brimir hoppas jag utvecklas till en fin ridhäst under året, kanske så att vi till och med kan ta en träning eller två för instruktör. Det vore jätteroligt, men han är en ung kille fortfarande så jag tänker inte ha någon brådska med honom.

Jobbet hoppas jag flyter på som vanligt och jag vill att Dexter fortsätter fungera och rulla på. Sen får vi helt enkelt se vad resten av 2018 bjuder på 🙂

Älskade Isa

Världens bästa Isa fick igår somna in efter en längre period av hälta.

Hon började halta i bak i slutet av mars och sedan har vi behandlat och undersökt och vilat, utan framgång. För ett par veckor sedan fick vi en akuttid på bilddiagnostiken hos UDS då hon haltade trots att hon gick på starka smärtstillande. Där gjordes en CT-röntgen av ryggen och ultraljud av bakdelen, vilken visade på en utbuktande disk samt begynnande spondylos i ryggen och OCD, artros och lösa benbitar i haserna. Veterinären som ringde och återkopplade sade att det fanns ingenting man kunde göra i det här läget, mer än att låta henne somna in. Symtomen kommer bara bli värre med tiden och om hon redan idag är fortsatt halt trots smärtstillande har det nog gått långt nog.

När jag var till veterinären igår för att låta henne somna in, tittade han på journalutskriften från UDS där dem punktat upp fem fynd dem gjort på bilddiagnostiken och sade att vart och ett av de där punkterna är dödliga i sig, och Isa har alla fem. Skulle man låtit bli att ta bort henne skulle hon så småningom inte kunnat gå alls, så det kändes bra ändå att ta bort henne när hon ändå var så pass pigg att hon kunde leka med bollar och busa lite på promenaderna.

Tack för allt älskade Isa, så mycket roligt vi har haft under dessa 5,5 år vi fick. Jag tror aldrig jag kommer få en lika häftig rapporthund och arbetsmaskin igen ❤

Sov så gott.

2012-05-17 // 2017-11-27

Åb hos Kjerstin.

Idag var vi på återbesök hos Kjerstin efter nästan 8 veckors vattentrask och igångsättning. Vi fick börja springa lite utomhus så hon fick se hur hon rörde sig och Kjerstin tyckte att hon såg jättefin ut. Skönt att höra!

Därefter gick vi in och så fick hon klämma lite på Isa. Fick inte minsta lilla reaktion i vänster bogled (hurra) men dock hade hon lite ont i ligamenten i ryggen samt i höftböjarna. Ryggen hade hon ont i den 8 januari, när vi var där första gången efter op, också men Kjerstin tyckte ändå att hon var bättre idag. Hon sade dock att hon hade rejäla ryggmuskler och bra balans vilket hon inte skulle ha om hon hade haft störande ont i ryggen, så fortsätta som i dagsläget så var det troligtvis inga konstigheter. Dessutom mätte hon musklerna på både fram- och bakben igen. Den 8 januari skiljde det nästan 1 cm i omkrets på frambenen och nästan 0,5 cm i omkrets på bakbenen, men idag har skillnaden nästan obefintlig. Tror att det skiljde 1 mm både fram och bak, vilket Kjerstin sade att man räknade som jämnt. Jätteskönt, då har all trask och träning gett resultat.

Nu får Isa börja gå lös kortare stunder och gå promenader på 1 h och uppåt. Sedan successivt öka på allting så att vi är i tävlingsform till hösten 🙂

Isas ben går framåt. Hehe.

Vi har nu varit in ett antal gånger och vattentraskat i Uppsala, vilket går bättre och bättre. Senast här så gick hon 23 minuter i boghögt vatten i lite snabbare skritt och det gör hon jättebra.

Vi träffade Kjerstin för en koll gången innan dess och hon tyckte också att det såg jättebra ut, hon rör sig fint även om hon såklart fortfarande är ojämnt musklad över bogen. Men det kommer ju ta lite tid att rätta till henne i och med att alla andra muskler i vänster bog ska ta över infraspinatus jobb, och det måste de vänjas vid samt byggas upp för.

Vi är dessutom uppe i 40 min långa koppelpromenader i både skritt och trav, ungefär hälften-hälften. Vi gör fortfarande stadgeövningarna varje kväll också. Snart är vi förhoppningsvis uppe så pass att det går att släppa lös henne!

Vi siktar mot att få tävla så smått i höst i alla fall, och hoppas att hon är träningsbar långt innan dess!

Första spåret!

Idag fick Isa gå sitt första spår efter operationen och hon var så lycklig! Eftersom det bara är djupsnö häromkring så blev spåret kort, jag gissar på 50 m som max, med direktpåsläpp, två vinklar och en boll i slutet. Som ett mini-appellspår. Jag gick spåret över en äng där det såg ut att ha varit någon sammankomst för rådjur, harar och älgar så hon fick fokusera ordentligt för att inte falla över i något av de andra spåren, som ju luktade SÅ GOTT. Men hon skötte sig fint, nosade bara i de korsande spåren men fortsatte sedan framåt i mitt spår.

Så skönt att få börja pyssla lite med sånt här igen. Jag är ju som lite såld på spårträning i snö, mest för att jag är kass på att veta var jag har gått om jag inte snitslar upp med 10 cm mellanrum, så med snön kan jag veta exakt var jag har gått och exakt var alla djur har gått = win för mig. Jag tänkte dessutom börja nöta lite spårupptag nu i snön, tanken är ju att åtminstone komma ut och tävla elitspår i höst och då lär vi håva in tiorna på upptagen, och vad är då inte bättre att börja upptagsträningen i snön, där jag ser exakt när hon kliver på spåret? Och nej, jag hade inte tränat upptag mer än typ två gånger till högrespåret, så ett bakspår och en 7:a var med i beräkningen, haha. Men det gick vägen!

Imorgon börjar jag en av de sista två kurserna jag läser på programmet, ska bli skoj faktiskt. Jag har haft helt ledigt och oplanerat här i helgen och efter en dags ledighet fick jag nästan krupp – var är min stress och låt mig göra något! Det är roligt hur hårt det sätter sig, igår efter 2 h hundträning på bortaplan (med fars hund) så får jag lätt panik när jag sätter mig i bilen och bara ”nu MÅSTE jag skynda mig hem så jag hinner plugga!”, fastän jag inte ens KAN plugga på något 😉 Det sitter i benmärgen, den där tentaångesten. Nästan att man får en släng av posttraumatisk stress efter en sån här intensiv period av plugg och tentaångest och framförallt själva tentan 🙂 Åkte hem och åt chips och läste en bok till sent på natten och hoppas det är botat nu!

 

One down, one to go.

Idag har jag gjort den första tentan, den i projektet. Jag kände mig väldigt, väldigt osäker på materialet innan som jag skrev tidigare, men på väl i skrivsalen kändes det som att jag kunde mer än vad jag trodde. Vi får se hur det går.

Det var ju fyra olika delar i tentan – arkitektur, konstruktion, energi och installation samt miljö, vilka man behövde ha först och främst minst 30 % rätt i varje delavsnitt och sedan totalt minst 50 % på hela tentan för att bli godkänd. Jag tror att jag kan ligga på gränsen i två av avsnitten, så vi får se vilken sida jag ramlar över på. Det blev mycket ordbajsning och mycket ljuga-så-bra-att-jag-tror-på-det-själv.

Nu ska jag göra den sista uppgiften, ett reflektionsdokument, i projektkursen och sedan ber jag till högre makter att jag kan lämna den bakom mig. Håll tummarna! Sedan blir det LCA-plugg för hela slanten fram till fredag kväll. Då ska jag köpa pizza, äta den i sängen framför teven och sedan somna.

Kan berätta att Isa mår bättre och bättre. Hon har varit iväg och vattentraskat två gånger i Ultuna i låååångsam skritt i djuuupt vatten, vilket har inneburit en liten kamp för att hon inte ska vilja plaska istället för att skritta. Vi har också idag fått börja gå 30 minuter långa promenader, vilket känns skönt! Var tionde dag får vi uttöka med 5 min som sagt, men måste höra med Kjerstin om hur länge vi ska göra så, om det är upp till en timme eller upp till två timmar? Annars är hon fräsch och pigg och glad, som vanligt 🙂

Äntligen igångsättning!

Igår var jag då äntligen in till Kjerstin på UDS för att checka av Isa efter operationen. Egentligen skulle det ju göras två veckor efter operationen men eftersom julen och allt kom i mellan så blev det igår, efter ca fyra veckor istället.

Hur som helst, jag fick börja visa henne i skritt och trav utanför och Kjerstin tyckte att Isa såg jättefräsch ut. Mycket fräschare än vad hundarna brukar vara så här kort tid efter en sådan operationen, om jag förstod henne rätt. Jag har också tyckt att hon varit fräsch men eftersom jag har stirrat på det där frambenet i över ett år nu så kändes det bra att få det bekräftat. Eftersom hon var så fräsch så bestämde vi oss för att skippa ortosen som det var tal om förut, då Kjerstin trodde att hon skulle muskla sig bättre och snabbare om vi istället lade pengarna för ortosen på att vattentraska nu i början.

Vi gick sedan in och så fick Kjerstin klämma igenom henne. Isa hade lite ont i ett ytterläge i ett bakben, men det kommer troligtvis av att hon har gått och avbelastat frambenet lite. Däremot visade hon ingenting när hon klämde, böjde, drog och sträckte i frambenet, vilket hon har gjort tidigare så det är ju positivt! Vi fick några övningar med oss hem som vi ska göra nu varje dag och dessutom får vi öka promenaderna till 25 min och sedan med 5 min var tionde dag. Vi ska även vattentraska två gånger i veckan nu första två till tre veckorna, sedan en gång i veckan så långt klippkortet på 10 gånger räcker.

Tyvärr trodde hon inte att Isa skulle vara redo för tävling igen förrän tidigast till hösten, men huvudsaken är ju att hon blir helt bra nu och kan hålla sig fräsch resten av livet om vi gör den här rehaben ordentligt. Dessutom kommer det ju nya tävlingsregler 2017 vilka troligen kommer passa Isa bättre, då de dels sänker tungapportsvikten från 4 kg till 3 kg för border collie samt lägger lite extra koefficienter på uppletandet, vilket hon är duktig på. Tills dess är det bara att kämpa på med igångsättningen!

Jullov!

Idag har jag äntligen tagit jullov. Egentligen fick vi jullov i torsdags redan, då vi lämnade in de två slutrapporterna, men eftersom jag läser ytterligare en kurs så hade jag inlämning i den igår och idag har jag nu gjort klart en sak som jag låg lite efter med. Nu är det alltså jullov på riktigt!

Jag planerar att ta det relativt lugnt fram till nyår, så kan jag dra igång tentaplugget då den 1/1 eller 2/1. Kommer bli skönt med lite ledighet!

Isa går nu utan tratt nästan hela tiden och hon slutade äta Rimadyl i fredags. Hittills är hon ohalt i alla fall, men jag tror att det kan vara effekt kvar i ca 72 h efteråt så vi får se nu i början av veckan hur hon känner sig. Annars inte så mycket nytt under solen för hennes del, hon får gå lite, lite längre promenader nu men fortfarande i typ 95 % skritt. Den 8/1 ska vi in och träffa Kjerstin så får vi se vad hon säger.

Lite tråkigt bara att inte kunna träna hund, när nu moder jord ger oss värsta perfekta hundträningsvädret. 10 plusgrader tre dagar innan julafton, liksom. Vore ju guld att träna i! Vi får dock vänta tills marsvädret kommer på riktigt i mars istället, och hoppas att vi är redo för träning då istället.

Överskottsenergi.

Isa är så himla snäll i dessa tider. Trots att hon gått från att gå mellan 1-1,5 mil om dagen till att bara få gå fyra tiominutersrastningar i SKRITT per dag, är hon inte alls så vild som jag trodde. Självklart får hon något överskottsenergiutbrott lite nu och då, där hon knappt vet var hon ska göra av alla ben och inte vet i vilket av mina ben hon ska nypa mig, men det gäller ju att dämpa henne hela tiden. Hon ska ju få springa igen, men inte just nu. Inte just dem här veckorna.

Tratten köper hon fortfarande väldigt bra. Hon tycker ju inte om den, men hon fungerar med den. Lite mindre än en vecka kvar nu innan vi får ta av den. Så nog överlever vi det här med.

Artroskopi.

Idag var det då den fjärde december, dagen för Isas artroskopi. Jag klev upp svintidigt och åkte långtinnansolengåttupp för att vara framme på UDS vid 07.45. Dagen till ära har det nästan blåst storm och hällregnat. Hela dagen. Enda positiva var att  det åtminstone var 6 plusgrader så vi slapp halkan.

Vid ca 15 ringde ortopeden som utfört operationen, Annika Bergström, för att berätta hur det hade gått. Så alltså: på bogleden finns det inga tecken på det minsta OCD (litet hurra i alla fall), däremot är ett ligament – mediala glenomhumerala ligamentet – lite upprivet och en muskelinfästning – subscapularis – var det också lite sisådär med. Man kan även se en liten inflammation i leden. Infraspinatus-muskeln, den som var förkalkad, är numera en före detta muskel för den skars bort.

Prognosen ser god ut, men något osäker. Tydligen är det en vanlig skada att infraspinatus eller supraspinatus är inflammerade och förkalkade, speciellt bland jakthundar. Ortopeden sade att efter att man skurit bort dem så kunde hundarna helt komma tillbaka som jakthundar efter rehab, det fanns även flera agilityhundar som fått skära bort en eller båda av dessa muskler vilka idag tävlar på SM-nivå inom agilityn, så det finns hopp. Jag tror att osäkerheten ligger i att ett ligament var lite upprivet, så man vet inte hur stor påverkan det har på bogstabiliteten. (Det är så himla mycket information att ta in när de ringer men jag tror att det var så här det var.)

Hur som helst, nu ska vi koppelvila och äta Rimadyl ett par veckor innan vi ska åka till Kjerstin Pettersson, fysiologen på UDS, för att rehaba och staka ut nästkommande veckor.

Kan också berätta att Isa inte tyckte det var ett dugg kul att se mig när jag hämtade henne, hon var så tjurig över att jag hade lämnat henne där en hel dag – SVIKARE! Nu är vi dock lite kompisar igen, hon är dock inte jättenöjd över att behöva ha tratten på sig…