there’s no place I rather be

Det bör ju som sedvanligt komma en liten årssammanfattning så här på slutet av året, speciellt nu när det är färdigtävlat för 2014. Isas mål för året var att få ett 1:a pris i lydnadsklass 2, bli uppflyttad ur appellen, lägre spår och lägre rapport. Vilket vi har klarat med bravur och lite till.

Vi inledde tävlingssäsongen den 12 april med appellspår i Skutskär, där vi vann och blev uppflyttade på fantastiska 295 p. Hade jag haft en 10:a på spåret hade jag spräckt 300-gränsen, men det får jag ta med nästa hund. Därefter ett par lägrespår och en lägrerapport på vårkanten som vi fick bryta på specialen. Däremot debuterade vi den 23 maj lydnadsklass 2 i Enköping och kom på andra plats med ett 1:a pris på 172 p, alldeles, alldeles lagom med andra ord.

Vi tränade på under sommaren och den 23 augusti var vi till Uppsala BK och tävlade lägrespår igen, denna gång med fullt på både spår och upptag och det räckte tillslut till en vinst på 531,25 p och uppflyttning med råge. Därefter lugn och ro till den 4 oktober då vi startade lägre rapport igen, vilket också liksom spåret räckte till vinst och uppflyttning på fina 560,75 p. Det kändes riktigt bra!

Dock tävlade vi KM på Tierps BK en helg i augusti, där vi lyckades vinna både KM i bruks och i lydnad för 2014! Jag hade inte ens planerat att tävla utan bara gå in och lattja, men när tävlingsinstinkten slår till kommer man inte undan;-) Tur att det gick bra iaf!

Nu är vi med andra ord uppe i lydnadsklass 3 och högre spår och rapport, och det är dessa moment vi håller på att fila på nu under vintern. Vi har spårat litegrann och hon har varit så fantastiskt motiverad och engagerad så det har varit riktigt roligt. Bara börja introducera sidopåslägg också så är det där också biff sedan!

Liten årssammanfattning om Isas första riktigt tävlingssäsong!

Uppifrån och ner: Vinst KM 2014 Lydnad Tierps BK, Vinst KM 2014 bruks Tierps BK, Vinst och uppflyttning lägrespår Uppsala, Vinst och uppflyttning lägrerapport Sandviken och till sist Vinst och uppflyttning appellspår Skutskär. 🙂

Lydnadsklass 2 i Enköping!

Igår kväll var jag iväg till Enköpings BK för en kvällstävling i lydnad. Vi debuterade i lydnadsklass 2, som ni säkert kommer ihåg, och det gick faktiskt riktigt bra: en andra plats på 172 p och ett 1:a pris.

Det har varit svinigt varmt här några dagar, och då menar jag verkligen svinigt varmt som i 31 plusgrader. Så även igår, som tur är hade vi samling vid halv åtta på kvällen så då hade det hunnit gå ner till lagom kyliga 25 grader. Isa var ju halvdäckad redan innan jag tog ut henne ur bilen, så det blev mycket vatten och letande av skugga.

Vi började med platsliggningen som gick fantastiskt bra. En klockren 10:a och hon låg jättefint och stilla trots att de körde lydnadsklass tre alldeles bredvid med rutan och inkallningen… Man vet ju inte riktigt med den där lilla BC:n, hon är ju duktig på sina utfall ifall man inte passar sig. Eftersom jag hade dragit startnummer 2 blev det inte så mycket väntan, utan det var i princip rakt på. Programmet gick hyfsat, hon var så loj så jag tyckte att varje moment gjordes för 6,5, men som tur var det inte så. Hon gjorde allting även om det gick i slow motion, ville inte sitta upp på första kommandot, satte sig i rutan istället för att stå, hade världens taskigaste ingång på apporteringen och trampade upp och ner i fjärren, men visst räckte det till! Sedan får man också tänka att nu gick Isa som sämst, med absolut sämst tryck och tempo, och ändå låg vi på 172 p med 9:a på friaföljet, så det är en rätt schyst lägstanivå vi har skrapat ihop.

Här en liten film på allt utom platsliggning, hopp och fjärr:

Träningstävling ly2 7/5

I förrgår var jag iväg till klubben och var med på den månatliga tävlingsträningen (ordet ”månatliga” gav mig mindre trevliga associationer, men det är som det är). Planen var att köra igenom lydnadstvåan utan belöningar, vilket jag också gjorde.

Det gick halvhyfsat måste jag säga. Hon löper ju nu så jag tänker skylla lite av segheten på det,  men hon kan ju helt klart bättre. Det som kändes riktigt, riktigt bra var friaföljet men det var väl också det som gick bäst. 10-mässigt enligt domaren om hon inte hade lagt sig i sista halten så då åkte vi ner på en 9:a. Jag räknade ihop poängen hemmavid och kom då upp i 182,5 p, och då var det här en av hennes sämre dagar, så det känns som att vi har lite att spela på i alla fall. Här kommer betyg och film så får ni se själva:

 

Ly2 med Fippen.

I helgen var jag och tävlade i Östhammar med Fia, vår tredje lydnadstvåa blev det. Jag tänker ju ta ett LPII med henne och jag har ett 1:a pris, så nu är jag på jakt efter ytterligare två stycken.

Dagen inleddes med platsliggning. Tyvärr sätter sig Fia upp när det är cirka halvminuten kvar av tiden, varför är svårt att säga: hon kanske var orolig, glömde bort sig eller tyckte att frosten i gräset var för kall för magen, oavsett så åkte vi naturligtvis ner på en 5:a och därmed försvann chansen till ett 1:a pris. Resten av momenten skötte hon hyfsat. Hon höjde några moment från föregående tävling men sänkte istället ett par andra. Slutresultatet blev 146,5 p och ett 2:a pris och en fjärdeplats av fem hundar. Hade vi fått en 10 på platsen hade vi varit i hamn, men det är så det är. Bara anmäla till nästa tävling och köra vidare.

Isas debut i ly1.

Idag gjorde Isa och jag vår debut i tävlingssammanhang överhuvudtaget. Vi startade en lydnadsetta i Östhammar vilken resulterade i ett 1:a pris på 163 p vilket i sin tur resulterade i en 3:e placering.

Jag tyckte hon var seg och lite loj med massa nosningar och annat fuffens för sig, men det är idag exakt tre veckor sedan hon slutade löpa och jag tycker hon varit segare än vanligt under löpet, så förmodligen därför hon var trög (om man nu får skylla på något).

Resultatet blev detta:

Platsliggning: 9, DK vid uppsittningen

Tandvisning: 10

Linförighet: 8, var inte beredd i starten plus gjorde sättandena som om hon klev runt i sirap

Läggande under gång: 6,5, kraftigt DK samt lite seg upp

Inkallningen: 9, snett sättande, inte så mycket tempo

Ställande: 7, DK med handen, i övrigt rätt snyggt, trögt sättande dock

Apportering: 8, inget aktivt gripande

Hoppet: 8,5, sätter sig först på kommando

Helhet: 8, då jag hjälpte henne mycket hela tiden

Kommentarerna är både från protokollet och lite vad jag tycker (domaren skrev alltså inte att Isa klev runt i sirap, det var jag 😉 ). Här är filmen på själva programdelen, alltså inte med platsliggningen:

Kan nog säga att jag är lite kluven över tävlingen. Inne på plan är jag så uppåt och taggad att jag kommer ut i ett rus av tävlingsanda, typ, så jag har lite svårt att bedöma hur det gick. Allt fokus ligger bara på att greja momenten och hålla liv i hunden, ungefär. Så ja, jag tycker hon var väldigt trög, förmodligen beror det på löpet, vilket gör att jag inte tycker att tävlingen gick särskilt bra och att jag tycker att det hade varit lika stor chans att jag fått ett 3:e pris, för det var så det kändes. Men visst, självklart är jag nöjd över ett 1:a pris, även om det var precis på håret och definitivt inte kändes som ett sådant. Jag vill ha den här känslan jag hade med Fia i sista lydnadsklass 1-tävlingarna, där jag gick in på plan och kände att nu gjorde vi riktigt bra ifrån oss och så när vi kommer ut ligger vi på mellan 170-180 p, trots massa småfel och typ 8,5 på platsliggningen och så vidare. Nu var det här allra första tävlingen med Isa, så att hon överhuvudtaget gjorde som jag bad henne och att hon ändå höll hyfsat igenom hela programmet trots att jag nog aldrig förut gjort ett helt program utan att belöna, det är man ju nästan tvungen att vara nöjd med ändå. (Sedan säger känslan en helt annan sak, då jag vet att hon kan göra alla moment för 12:or när hon har en bra dag och är peppad, men då är vi tillbaka i att det var första tävlingen och att hålla på och cirkla så går inte, utan vi får väl lov att bestämma oss för att jag var hyfsat nöjd över vår insats).

Nu ska vi träna vidare mot appellen som jag anmält till den 8/9, och efter det (förhoppningsvis om vi har satans mycket tur) ska vi först och främst träna på lydnadsklass 2-momenten och såklart även börja med lägre- och högre-momenten. Men först ska vi träna appellmomenten och hoppas att de sitter i början på september!

Man avslutar det man påbörjar.

I förrgår tävlade jag en lydnadstvåa med min kära lilla sheltie Fia. Det var en kvällstävling på Knivsta BK som jag anmält till och jag var helt säker på att det skulle gå dåligt, för träningen veckan innan fungerade inte alls. Speciellt rutan och apporteringen var det som skavde mest, men även fjärren var lite hipp som happ.

Det var många startande i tvåan så jag lottades som nummer 7 och skulle ligga platsliggning i grupp två. Hamnade då näst ytterst på en kant bredvid en stor kamphundsliknande (fördomar, ja tack) jycke och bredvid en liten bluemerlefärgad sheltie. Fia har senaste tävlingarna blivit upputtad av andra hundar på platsen så hon kan vara lite osäker, så jag hoppades för hennes skull att de andra hundarna skulle ligga tyst och stilla. Vad tror ni då? Efter några sekunder börjar collien som ligger längst bort från mig att storskälla och fortsätter hela platsen, direkt när den börjar skälla reser rottweilern som ligger bredvid på sig och springer till matten vilket gör att sheltien bredvid mig satte sig upp och började stormskälla. Jag hoppades så, så innerligt att Fia skulle stanna på sin plats trots detta high chaparral runt omkring. När det är någon minut kvar reser sig sheltien bredvid Fia och spatserar iväg, och innan dess har den stormskällt både mot collien längst bort, mot matten, mot allmänheten och dessutom vände den sig mot Fia och skällde på henne. Och trots detta ligger min fantastiska sheltie blickstilla och bara tittar nyfiket på dem! Vilken himla cool hund jag har ibland. Så vi fick en välförtjänt 10:a på platsen och Fippen fick tonvis av pannkakor efteråt, därefter var det bara in i bilen igen för att vänta på sin tur.

När ekipaget innan innan mig, dvs nummer 5, gick in på planen gick jag och hämtade Fia och körde lite fjärr och lite fot-halt-fot-halt. Det gick bra, så då gick jag fram till planen och satte mig för att vänta. Under programmet tyckte jag att Fia var väldigt loj och allting kändes som om det var på en hårsmån att hon överhuvudtaget gjorde det hon skulle. Jag vet inte riktigt om det var för att hon är just Fia eller om det var på grund av värmen, troligtvis till största del på det fina vädret. Hur som helst, vi gjorde allting och fick betygen:

Friafölje: 8,5

Läggande: 8,5

Inkallning: 9,5

Rutan: 6,5

Apportering: 6,5

Hopp: 8

Fjärr: 8

Helhet: 8

Plats: 10

Vilket räckte till ett 1:a pris på 165,5 p och en tredjeplats av 10 startande! Duktiga, duktiga Fia. Här är en film från lydnadsprogrammet:

Så nu har vi vårat 1:a pris i ly2. Vad ska vi nu hitta på? Jag tror inte, men vem vet, att Fippen orkar sig igenom ett ly3-program, speciellt eftersom det är 3x apportering, först metallapport, sedan vittring och till sist hopp-apport. Kanske inte i den ordningen, men det är de som är med. Så jag har bestämt mig för att träna in momenten bara för att ha någonting att göra med henne och sedan får vi se om vi startar på kul eller inte. Förmodligen inte, men jag lär ha det lite svävande annars kommer jag inte att träna överhuvudtaget 😉

Idag var jag ut och körde lite, först körde jag rutan där jag lade en orange spårlina som kantband då jag inte har något riktigt, och så klickade jag henne och körde fritt operant. Det gick jättebra. Tänkte, ska hon kunna springa ut 25 m och lägga sig i rutan så lär hon vara helt säker på vad rutan är för något först, så vi började i den änden. Efter det körde vi metallapportering. Det var absolut inga problem, apport som apport sade Fippen och hämtade den direkt. En gång tyckte hon dock att den var lite äcklig då kedjan på halsbandet ramlade ner och klinkade i apporten och det var väl ingen jättehöjdare. Till sist körde jag lite början till sättande under gång, dvs. jag gick baklänges och satte henne några gånger vilket inte var några problem det heller. Man får nysta lite i taget bland alla dessa moment helt enkelt 🙂

Den ”tråkiga” lydnaden.

Så kommer det igen, revanschsuget. Lika starkt som förut. Det är nu ganska precis 1,5 månad sedan jag tävlade lydnadsklass 2 med sheltien med lite blygsamma 106 p på grund av kraschad plats och nollad ruta. Jag bestämde mig då för att lägga lydanden åt sidan en stund och ägna mig åt agilityn, helhjärtat. Men, det sitter en liten tomte i mitt huvud som påstår att man inte kan göra någonting halvt utan man lär avsluta det man har påbörjat, så har jag väl startat tvåan så lär jag klara av den också och ro i hamn med om inte ett LP så åtminstone ett första pris. Så nu är jag igång igen.

Målet är att starta en tvåa i april – maj, om vi känner oss redo, och klara av det. Det vi måste träna på är platsen, apporteringen och rutan. Det är absolut prio ett, för resten gör (gjorde, iaf) hon faktiskt rätt hyfsat. Så det ska vi ta tag i. Fy satan, känner hur adrenalinet börjar komma, nu ska vi ta det här. Träna, träna, träna! Och det är dit vi ska (högst upp på pallen alltså, inte till den där utväxten…):

Och hit…:

Ah, härligt!

Review: tävlingsåret 2012

Ja, vad säger vi. Det här året var året då jag rullade över till hundarna och därmed började träna och tävla Fippen kontinuerligt. Och ja. Vi har under året gått från seg och trött och tjock sheltie till pigg och glad och framåt och smal och smärt sheltie, hon har gått ner totalt strax över 2 kg och på hennes lilla kropp gör det en del. Det var alltså kanske inte så konstigt att hon var seg, om det fanns en massa extrapackning att bära omkring på.

Hur som helst, vi inledde vårt år med en lydnadstävling, vår debut i lydnadsklass 1. Mor skulle tävla med Besten och tyckte att jag kunde köra med Fippen också, så på tre veckor gick Fia från orörd soffpotatis till 158,5 p och 2:a pris i lydnadsklass 1. Vi nollade läggandet som vi inte hade hunnit snajda till och då räckte inte poängen riktigt för ett förstapris. Några veckor senare, i början av februari, startade vi ännu en lydnadsklass 1, denna gång i Nedansiljan. Oj, sämsta tävlingen under hela året blev det. Både hon och jag var så otaggade vi kunde bli, det var -20 grader ute och vi var genomfrusna båda två och helt opepp, så för det första gick hon upp på platsliggningen, sedan nollade vi både ställande och läggande och resten av momenten fick vi i princip runt 5 – 6 på, så vi hamnade på 75 p och 0 pris och överlägset sämsta ekipage hela dagen. Det är sådant som händer, så det var bara hem och träna igen. Vi tränade hela våren och hela sommaren och den 26 augusti startade vi ännu en lydnadsetta och vann hela klassen på 178 p och 1:a pris, bästa sheltien. Därefter tävlade vi lydnadsettan i Valbo i början av oktober och vann där med på 173 p denna gång och ytterligare ett 1:a pris. En vecka senare tävlade vi på hemmaklubben, Tierp, och kom tvåa efter en ruggigt duktig schäfer på 172 p och ett sista 1:a pris och därmed ett LP1! Så lydnaden är jag mer än nöjd med, alltid roligt att stå på pallen 😉 Så vinst 2/5 tävlingar, pallplats 3/5. Väldigt, väldigt nöjd.

Agilityåret då. Det var lite som lydnaden faktiskt, tävlingarna i början var sega och tröga, all min energi gick åt att peppa Fippisen runt banan, handling kom inte ens på fråga. Vi tävlade i Rättvik i mars, senare inoff i Tierp i maj, Västerås i maj, Häverö i juni och augusti, och alltid denna pepp. Sedan gick vi två kurser för Johanna Ehlin och jag lärde mig handla bättre och detta, med Fippens allt högre fart, gjorde att vi klarade av att ta två pinnar, en i agility och en i hopp, på hemmatävlingen i mitten av augusti, plus en vinst i KM:et. Vi tränade på och bästa tävlingen på hela året var nog Falun, 22 september. I hällregn och +5 grader kunde jag äntligen köra agility. Ingen pepp, bara riktig handling. Riktig agility. Noll förväntningar på grund av vädret, och så var hon så snabb. Vi vann första klassen och fick ytterligare en pinne och andra klassen kom vi tvåa med en rivning på första hindret. Oerhört roligt. Därefter blev det en lagagilitytävling till i Rättvik i början av november och den gick också bra för Fippen, dock inte hundraprocentigt för laget, men det var första lagtävlingen så helt okej! Så jag är väldigt nöjd med utvecklingen av agilityn också, vi utvecklas verkligen framåt hela tiden, i allt. Riktigt roligt.

 

Fippen är stolt över sina fina rosefetter och pokaler, det är onekligen en hel del för att vara en knubbig lantissheltie som på tre veckor gick från soffpotatis till tävlingshund 😉

Nu hoppas vi att vi tar tag i 2013 ännu bättre och har med oss fart och handling i ännu flera tävlingar, och med pigg och glad hund i lydnadsprogrammen också 🙂

Lydnadsprovsdiplom

Idag har Fippen och jag varit och tävlat lydnad igen, denna gång på hemmaklubben.

Det blev sovmorgon eftersom jag inte hade samling för ens vid klockan elva, dock hade tidigare klasser avhandlats betydligt tidigare under dagen, men tur för mig. Efter anmälan och samling, där jag hamnade som ekipage nummer 6 av 6 ekipage, blev det platsliggning. Jag hamnade då på en kant, som jag vill ha det, och bredvid en jätteglad liten svart sak som mamma direkt när hon såg den sade ”Den där kommer aldrig att ligga platsliggningen!”. Jag svarade bara att det skulle den visst det, alla skulle ligga platsliggningen så fint så. Och det gjorde de.

Tyvärr åkte jag ner på 8,5 p på platsen bara för att jag var tvungen att upprepa ”ligg” ungefär 346 gånger innan hon lade sig, men sedan låg hon fint och hon satte sig fint upp och kvickt upp också, så det var ju bra då.

Direkt efter platsen var det tandvisning, och Fia som är så snäll och go och glad fick en 10:a. Och det var ju bra.

Sedan var det lite vänta för mig. Jag band upp henne i en stolpe en bit ifrån mig så hon fick ”längta” lite och när ett par hundar hade kört gjorde jag ett litet genrep av ställande och läggande under gång, halter och själva fotpositionen. Hon kändes pigg och trevlig så efter någon minut band jag fast henne igen i stolpen för ytterligare lite längtan.

Efter en liten stund blev det min tur så vi gled in på plan och inledde, som alltid, med linförighet. Jag tyckte hon kändes lika pigg och trevlig som innan och hon hade en schyst kontakt och faktiskt, för att vara Fippen, tighta svängar. På det fick jag en 8:a, med kommentaren ”vida svängar”, så det kan vara 😉

Nästa moment var läggande under gång. Här tyckte jag att hon hade en något seg framföring, men hon var helt klart med ändå, inte så att hon sackade efter. Hon lade sig fint och satte sig sedan upp fint när jag kom tillbaka. På det fick jag 8,5p med kommentaren att hon lade sig lite långsamt. Och visst, det var blött och kleggigt på backen och Fippen är ju inte världens okinkigaste hund, det är hon ju inte, men det var helt klart godkänt.

Därefter kom inkallningen. Jag tyckte hon gjorde den rakt igenom bra förutom slutet, som blev ett lite snett sättande, vilket gjorde att vi åkte ner på en 9:a. I övrigt pigg fart och hon kändes med. Precis som vi vill ha det.

Sedan var det ställande under gång. Jag har ju fasat lite inför det här momentet, dels för att hon har börjat sätta sig eller lägga sig och dels för att hon brukar ha förbrukat den lilla energi hon har och det brukar då leda till ett supertaskigt framförande. Hur som helst, idag var hon pigg. När jag sade fot efter inkallningen drog hon iväg framåt som ett litet expresslok och gick jättefint, och när jag sade ”stanna” stannade hon så fint så. Eller ja, okej. Hon tog ett par steg framåt vilket resulterade i en 8,5:a, men för övrigt kändes hon kanonbra.

Näst ut för dagens moment var apporteringen. Och lika här som i Valbo, inga som helst bekymmer. Jag tog apporten, jag gav henne apporten, jag tog av henne apporten och fick därmed en 10:a utan prut. Och hon var helt klart värd det.

Sista momentet för dagen, hopp över hinder, gick också strålande. Hon satt kvar fint och skuttade så fint över så. Vi åkte dock ner på en 9:a för domaren ansåg att hon var ”försiktig”, och säger han det så är det väl så då.

Det här gjorde att vi slutade på en andra plats på 172 p och ett 1:a pris, och dessutom var det vårat tredje 1:a pris vilket ledde till att Fippen nu är LP1 Linndoug’s Firefly! Härligt! 🙂

Nu är det bara att träna vidare mot tvåan, där lär vi ju ha och göra ett par år framöver 😉

Bra, bättre, bäst.

Igår var jag iväg på lydnadstävling på Valbo BK, en lydnadsetta med lilla Fiffen.

Vi var sju stycken i min klass, jag och en massa schäfrar och någon border collie. Först var det platsliggning som arrangörerna delade upp i två grupper, tre plus fyra, och eftersom jag hade startnummer sju blev det att jag hamnade i sista gruppen längst ut på kanten bredvid en schäfer. När hundarna hade legat i nästan 1 1/2 min (de ska ju ligga 2 min) så reser sig schäfern som ligger bredvid Fia och går fram till henne och börjar nosa. Fia ligger blickstilla en bra stund men sedan reser hon sig hon också och några sekunder efter att hon rest sig säger tävlingsledaren att tiden är ute. Jag ropar på Fiffen direkt när hon reser sig upp för jag har inget intresse utav att hon ska intressera sig för andra hundar, så hon kommer ju till mig. Jag frågade direkt tävlingsledaren som stod nästan bredvid mig om hur det skulle bli nu, för jag tänkte inte ta en nolla för att schäfern har upp min hund. Jag hörde själv att jag lät som en riktig bitch, men det var nog sömnbristen som talade. Förhoppningsvis 😉 TL sade att hon skulle höra med domaren och domaren svarade att naturligtvis skulle jag få lägga om, men då efter alltihop. Helt okej för mig.

Det var lite smådåligt gjort av domaren att inte bryta momentet när schäfern gick upp innan den gick fram till Fia, för vem vet egentligen vad den hade kunnat gjort. Den hade ju lika gärna kunnat sätta tänderna i Fiffingen, menar jag, och inte bara nosa. Lika ägaren förstår jag inte varför denne inte kallade in sin hund när den reste på sig. Pappa sade att man får ju inte påverka sin hund under momentet, men reser sig hunden är ju momentet redan nollat och att då kalla in sin hund gör varken från eller till i betyget. Du kan alltså inte rädda någonting genom att inte ropa på din hund. Okej om hunden sätter sig att man inte säger någonting, eftersom den i alla fall stannat på sin plats och eventuellt lägger sig igen. Reser sig hunden sedan ordentligt så är det bara att kalla in för att inte störa någon av dem andra hundarna. Jaja.

Efter platsliggningen så körde klass två igenom sina ekipage innan det var våran tur. Vi inledde med tandvisningen där jag fick en 9:a för att hon reste sig och hälsade på domaren innan hon satte sig igen.

Linförigheten fick jag en 7:a på, och detta på grund av att hon vid första halten gled iväg och inte uppfattade att jag stannade så hon satte sig typ en meter framför mig så jag fick rätta till henne så hon satt som hon skulle. Resten av programmet gjorde hon hyfsat, tycker jag.

Läggande under gång blev 8,5, hon gjorde framföringen snyggt och lade sig jättekvickt men när jag satte upp henne så tror jag att jag fick säga ”sitt upp” tre gånger innan hon satte sig, och då åkte vi ju ner ganska ordentligt.

Inkallningen blev det en 10:a, och hon var verkligen så värd den! Nog snyggaste inkallningen hittills i hela hennes i liv, och på en TÄVLING och allt! Satt kvar snyggt, galopperade fort, fort, och gjorde en supertight ingång och satte sig rakt och prydligt. Kanonduktig!

Sedan var det ställande. Här var jag så nervös, för den har inte funkat alls på träning senaste dagarna och likadant när jag tränade lite innan det var min tur, tror jag gjorde ställandet tre gånger och två första så lade hon sig. Jag var stensäker på att hon satt sig så jag började räkna och hålla på och bara nä, då räcker det inte till ett första pris idag då.. Men icke sade nicke, hno stod så fint så. Dock hade hon tagit ett par steg innan hon ställde sig så då åkte vi ner på en 8:a.

Apporteringen hade jag helt glömt att träna på, så hon hade inte kört apportering på säkert två månader och det kom jag på när jag kom fram. Jaja, det får väl gå som det går tänkte jag och vad tror ni då? Hundskrället gör, enligt både domare och TL, dagens klart snyggaste apportering och belönas, rätt och riktigt, med en 10:a. Hon bara tog den utan prut, annars brukar hon alltid titta på mig en gång som att ”måste jag verkligen?” men nu bara tog hon den, helt rätt.

Hopp över hinder gör hon bra hemma, men alla tävlingar hittills brukar hon ställa sig i ingången, istället för att sätta sig och det har vi ju åkt ner på en del. I Östhammar i slutet på augusti sade jag dock till henne att hon fick skärpa sig och kommenderade henne sitt när hon ställt sig, och jag vte inte om det gett resultat. Här gjorde hon däremot klockrent hopp och en supersnygg ingång utan problem och belönades med en 10:a. Väldigt bra!

Sist fick vi ju göra platsliggningen då. Egentligen är det lite svårare att göra platsliggingen själv än med en grupp, för ligger man i grupp så måste domaren hålla reda på flera hundar och kan då missa en del saker och man brukar kunna få en 10:a väldigt enkelt bara hunden ligger. Nu var jag ju dock själv, så domaren tittade bara på Fiffen. Fia låg fint men precis när TL sade att tiden var ute nosade hon lite på backen och när jag skulle sätta upp henne så krävdes det ett DK för att få upp henne vilket domaren naturligtvis, och med all rätt, dömde ner till en 9:a.

Helheten blev också en 9:a med kommentaren att vi var ett mycket trevligt ekipage med bra samarbete. Roligt att höra! Vi avslutade alltså på 173 p och ett första pris, och dessutom vann vi hela klassen! Duktiga Fia 🙂 🙂

Nu får vi se om hon börjar löpa annars har vi ännu en lydnadstävling inbokad i Tierp den 21/10, alltså nästa helg, och om vi har tur så kanske vi tar ett LP? 😉 Den som lever får se, och om inte annat kommer det fler tävlingar.