Jag har börjat springa, till min och allmänhetens förvåning. Och inte bara till affären i brådskan att lindra sötsuget, utan på riktigt. Ni vet, med tights och pannband och uppsatt hår och en app på telefonen som hejar på en och samlar kilometerhastigheter. Som riktiga löpare gör. Jag menar, jag är för all typ av motion. Det värsta som finns är att sitta stilla, och med sex jyckar hemmavid blir det en hel del promenerande och spårande och agilitytränande, men att faktiskt gå ut och springa för just springandets skull, det har inte hänt många gånger tidigare för denna kakfyllda tösabit.
Hur som helst, nu har det hänt. Och det händer fortfarande, än så länge. Mitt mål är dock inte beach 2014, eller 2015 eller 2016, (beroende på hur långsamt man vill gå och hur mycket kakor man vill äta), utan att springa för tävlings skull. Nu menar jag ju dock inte att jag inte ser positivt på de (förhoppningsvis) fantastiska under som kommer ske med min redan underbara kropp av att börja träna lite mer, men det är inte det som är huvudsyftet. Slutmålet med hela grejen är väl att gå igenom ett godkänt fystest till Polisens utbildning (och bli friskare och leva längre och bla bla etc etc etc) om två till tre år, men på vägen dit finns det naturligtvis delmål, precis som alla tävlingsmänniskor gör när de ska uppnå något.
Det absolut första målet på resan till Polisens fystest är att springa 10 km under 60 min på Blodomloppet den 20 maj. För två år sedan sprang jag milen på Blodomloppet och hamnade då på 66 min, så det är lite, lite snabbare som gäller, och självklart utan att vara helt slut efteråt. Då sprang jag cirka 2 km på ren kondition, under den tredje kilometern fick jag börja fasa över till ren vilja och de sista 4-5 kilometerna var det endast tanken på att hamna sist som drev mig framåt över Ultunas backar. Träningen går naturligtvis vidare, att springa 1 mil är inget hinder ens för en verkligt otränad person (fråga mig, jag vet) även om man får fruktansvärt ont i kroppen och speciellt knäna efteråt, men som rubriken hintar om kommer jag inte nöja mig där. Nästa mål är att springa DN Stockholm Halvmarathon den 13 september, det är 21 km vilket jag skulle vilja klara på mellan 2 – 2,5 h (fast huvudmålet är nog att ta sig runt öht). Nu börjar det ju nästan bli läskigt. Halvmaraton liksom, var ska detta sluta? Och med en måltid? Är jag ens medveten om hur långt 2 mil är? Förmodligen inte, men det låter ju bra i alla fall. Hit har jag planerat och satt som mål än så länge, efter halvmaran är det mer funderingar och eventuella mål.
Men alltså, eftersom jag skulle vilja göra *viskar nästan* Klassikern 2016, vilket ju låter, och säkert är, sjukt jobbigt, skulle jag vilja köra Tjejvasan i början av 2015, vilket är 30 km klassisk skidåkning. Och jag som inte ens kan åka skidor liksom, men ska man ut i Öppet spår i riktiga Vasaloppet så är det 90 km, så det känns väl som att man bör träna på det och kanske åkt någonting innan dess.. Jag tror Tjejvasan/Vasaloppet ligger runt februari någon gång. Efter Tjejvasan 2015 skulle det vara roligt att gå in och köra riktiga Stockholm Maraton 2015, i maj någon gång. Det är ju över 4 mil av att sätta den ena foten framför den andra i ett tempo högre än vad jag vågar tänka på. Omöjligt är det nog inte, men självklart självklart självklart krävs det en hel del träning för att man ska orka ta sig igenom. Men det vore onekligen roligt. Därefter är det väl Klassikern som hägrar år 2016, med allt vad det innebär: Vasaloppet, Lidingöloppet, Vansbrosimningen och cykla ynka 30 mil runt en sjö. Piece of cake, hörrni.
Sedan får vi väl se, just såhär ser planen ut den 15 februari 2014, däremot är det ju möjligt att jag inte har samma planer när vi kommer till maj, eller juli, eller december.
Sofia Olsson 