Precis varit ute och tränat lite med jyckarna. Blev lite blandat ute i stallet, inledde med KF och sedan blev det för Isa lite ff och apportering och för Fia lite handling. De var jätteduktiga båda två. Isas ff har ”mognat” under dem här veckorna i vila så det satt ruskigt fint. En gång fick jag korrigera hennes position men annars: redigt duktig. Apporteringen gjorde hon också hyfsat, däremot försökte jag köra metallen för första gången men den var lite läbbig tyckte hon. Det är bara att träna vidare! Fia skötte sig också kanonfint, riktigt taggad var hon. Det bådar gott för säsongen!
Kategori: Träning – agility
En kategori om min agilityträning.
Agility-aktig träning.
Idag har det varit kanonfint väder, hela dagen. Först vaknade jag vid halv åtta och, egentligen, ville jag sova vidare men när jag såg den blå himlen genom rullgardinen pallrade jag mig upp och gick ut 45 min med jyckarna istället. Vi hade det jättemysigt, gick i skoterspåren samtidigt som vårfåglarna sjöng och hundarna busade på skaren. Mycket mysigt. Efter det blev det hem och äta frukost och efter det blidde det ut och träna hund.
Isa och jag har haft en träningspaus nu under nästan en månad. Först började hon löpa och blev lite skum för det och när det nu gick över så åkte hon på magsjukan och var risig i magen i säkert tre dagar, och då var det som ingen idé att träna med henne. Nu var det dock dags, vi har fått låna hem en halv kontaktfältsnerfart från Birgitta som vi ska träna 2 på 2 av på. Och det gjorde vi idag. Ni ser på filmen hur det gick för Fia. Isas gick inte att bädda in så ni får själva klicka er in och kika. Kan säga att Isa har ändrats något otroligt, för ett par veckor sedan var hon livrädd för allt och jag kommer ihåg på fortbildningskursen i Kilafors hur rädd hon var för kontaktfälten, men nu. Som ni ser ligger plankan inte allt för stadigt men ändå så är det inga bekymmer för henne, hon kastar sig på och bryr sig inte ett dugg. Snacka om way to go, girl!
Agilityträning, för första gången i år.
Igår var jag till ett ridhus utanför Björklinge/Bälinge och tränade agility med malinojsen och sheltien. Det var ett förjävla väder, snöstorm och helt sjukt mycket blåst, vind, storm. Fick köra i typ 40 på andra växeln för att ta mig över de satans snövallarna när jag rejsade över åkern fram till ridhuset, helt galet var det. Hur som helst, agilityträningen gick bra, tackar som frågar. Vi ställde upp lite hinder och så körde vi tre olika banor på dem hindren.
Hoppas ni förstår, och ser, någonting av min lilla skiss här.
Båda hundarna gick kanonfint. Det kändes att jag inte hade kört på länge, dels på handlingen, dels på lydnaden men framför allt på konditionen hos matten. Jag var så trött i benen efter att jag kört sista banan med Fippen att jag höll på att snubbla bara över att gå tillbaka till min uppbindningsplats. Helt sjukt. Det är ju inte alls lika mycket springa med Blixtis, hon springer väldigt mycket själv, men med Fia är det helt galet. Jag får kuta som en idiot, det är till och med så att jag har träningsvärk i låren idag. Känn på den ni. Hon gick bra i alla fall, lite småsaker där jag nästan blev lite irriterad för att hon inte lyssnade (säger jag UT menar jag UT och INTE HOPPA PÅ DEN HÄR SIDAN!!) men som sagt, vi har inte kört sedan 4 november ganska exakt så jag är nöjd. Mallen är ju på ett sätt svårare att köra, och på ett sätt så mycket enklare. Eftersom hon har så mycket driv i benen så springer hon hela tiden, det är alltså lätt att få fram eller ut henne för att hon aldrig stannar upp och bara ”väntar” om ni förstår. Sheltien måste jag springa med hela vägen för hon har inget driv, inget spring i benen som tar henne dit jag vill utan att jag behöver pusha fram henne. Däremot så är det också det där drivet som är en nackdel, eftersom ibland tar de där benen henne lite väl långt och så, vips, så har man tagit ett hinder åt fel håll eller sprungit igenom tunneln fast man inte skulle. Men jag känner ju att allt hänger på hur fort jag rör mig, när jag är med och kan visa ordentligt så är hon fruktansvärt lättkörd och vi hamnar i ett sådant sjukt flow så man bara vill lägga sig ner och mysa in sig i flowet och aldrig sluta köra. Men minsta jag hamnar fel så blir det virrigt och Blixtis börjar hoppa på stället och fråga VARTFAN SKA VI MATTE, VART SKA VI?!?!, och så tar hon lämpligaste hindret i hennes tycke.
Överlag gick båda hundarna kanonfint och det var väldigt roligt att få komma iväg och träna igen för första gånger i år!
Fortbildningskurs för agilityinstruktörer.
I helgen var jag till Bollnäs, närmre bestämt Kilafors och deltog på en fortbildningskurs för agilityinstruktörer för Malin Elfström. Det var två dagar, först fredagkväll och sedan lördag eftermiddag/kväll, och jag åkte med Birgitta och några till som vi plockade upp på vägen. Det var väldigt intressant faktiskt, hon gick igenom all grundträning som hon anser vara nyttig för en agilityhund samt hur hon lärde in de olika hindren. Det var lite om belöningsträningen, om hoppteknik, om linjer, om hopphinder och olika kombinationer, om svängar, om handling, om kontaktfält, om vippen, om slalom, om tunnlar och en massa mer som jag säkert råkat glömt bort.
Andra dagen tog jag med mig Isa och fick vara lite ”demo-hund”, vilket gick bra, även om Isa tyckte det var lite jobbigt: först att åka 15 mil i bil, och hon som tycker det är jobbigt att åka bil till Tierp, sedan vara på ett helt nytt ställe med massor av hundar som kör och skäller och massor av nya lukter, nä, det var lite småjobbigt. Men hon skötte sig galant för det, lite miljöstörd, det var ju roligare att sniffa omkring efter andra hundar och godisspill på backen än att faktiskt anstränga sig. Så även om just träningen där kanske inte gick för en 10:a, så kan jag säga att motivationen ökade med x100. Nu har man som en liten plan, det här ska kunnas, det här ska göras, det här ska fixas. Väldigt spännande.
Självklart har vi börjat träna, vi har inlett vår karriär med att träna lådan inför KF samt lite belöningsträning. Vi var även till Lövsta igår och tränade på att shapea hopphindret och shapea att runda en pinne och lite hoppteknik. Jag är tvungen att skryta lite känner jag, för Isa har varit livrädd för min gröna låda. Den har varit skräcken i hennes liv. Den satans avkomma. På fortbildningen fick vi demonstrera lite lådträning, eller snarare Malin demonstrerade lite lådträning med Isa, och där kom hon så långt att hon vågade försiktigt sätta upp båda framfötterna på lådan. Mycket duktig. Jag har självklart byggt vidare på det där, bäst att smida medan järnet är varmt osv osv, och på tre träningspass á 3 – 4 minuter har Isan gått från att vara nästan-livrädd till att kliva upp med alla fyra fötter. Jätteduktig verkligen. Lådan ska bli grunden för mina kontaktfält, är tanken, därför är den ganska viktig att kunna. Allt rullar faktiskt på ganska bra nu, det enda som tappat lite är friaföljet som jag inte tränat på ett bra tag, så nu har vi lite plogning att ta rätt på men det ska väl inte krävas många repetitionspass för att det ska sitta igen hoppas jag.
Nu ska jag ta rätt på mitt liv (läs pluggningen) istället för att sitta här.
Avancerad agility.
Var inne på klickerkloks hemsida och kikade lite och råkade ramla över den här länken. Det är det här som jag tycker är så fruktansvärt häftigt med agilityn: att det egentligen är så ruskigt genomtänkt och avancerat. Det ser ut som om hundarna flyger omkring överallt och att de bara med ren tur lyckas ta sig igenom banorna eller få snabba tider. Jag har inte kört så mycket agility så jag är inte någon höjdare alls, har kört agility sedan 2008 ungefär med lilla Fia och vi har lullat runt på banorna. Man har sett dessa snabba hundar och duktiga förare på elitnivå och tyckt att de mest bara ”kört agility”. Varken mer eller mindre. Så det har jag också gjort. Sedan gick jag på lite kurs här i höstas och fick veta hur genomtänkt allt är och jag blev så förtjust. Jag älskar när det är svårt och klurigt och avancerat och jag blev om möjligt ännu mer fast i sporten. Bara att komma på en sådan här grej som cik och cap, eller zip och zap, för att få hunden att svänga 180 grader över hindret. Eller ut ur tunneln. Istället för att hunden ska landa 3 m efter hinder och därefter svänga, eller rusa rakt ut ur tunneln i 5 m innan den vänder. Snacka om att spara tid och få tighta banor.
Let the agilitykarriär begin.
Idag, mina vänner, inleddes agilityträningen för min vackra lilla Isa. Naturligtvis först efter att hon ätit lite på träningskompisens labbe, men det är ju som underförstått.
Ja, herre-min-gud, vilket monster jag råkat få tag på. Snälla, små, svarta labbe-flickor var minsann inte någon höjdare i Isas ögon. Det gick helt okej på lite avstånd, men när jag skulle hålla i båda två medan hon hjälpte dem andra. Nänänä, där gick gränsen. Träningspasset inleddes alltså med att jag fick promenera med båda två runt, runt i ridhuset och ”korrigera” Isan när hon betedde sig som en idiot och belöna när hon betedde sig som en liten BC-flicka ska bete sig. Efter några varv så blev det mer belöningar än korrigeringar så då återupptog vi den planerade träningen igen.
Vi inledde med inkallning, bara för att se att vi överhuvudtaget hade någon. Och det hade jag ju. Isa var kanonduktig, sprang jättefort, brydde sig inte ett jota om labbisarna eller lille terriern och ville bara kampa och äta godis hos matte. Precis som det ska va. Efter det pratade vi väldigt mycket, väldigt, väldigt mycket, faktiskt. Men nyttigt prat, inte en massa svammel. När vi hade pratat klart så körde vi lite praktiskt igen, denna gång lite kontakt och fokus på föraren medan vi gick igenom en ”grupp” (hur mycket grupp två människor med en varsin hund nu är..). Man stod på varsin långsida och så fick ena promenera däremellan och jobba på kontakten. Isan var jätteduktig här med, även om hon hann med att kasta onda ögat på labben igen ett par gånger. För det mesta gick hon fint och koncentrerat vid min vänstra sida och var särdeles kontaktsökande.
När vi var klara med detta ställde vi upp tre stationer, en med en pinne, en med en låda och en med två pyttesmå hopphinder. Sedan fick vi varva lite runt det då, hundarna skulle runda pinnen (mycket nyttigt till många moment, t.ex. svänga tight på agilitybanan, vid inlärning av dirigeringsapportering i LKL elit, inlärning av ställande/läggande på inkallning etc.), skulle hoppa hyfsat självständigt över hopphindren för att börja förstå någon form av hoppteknik och vid lådan skulle man börja med lite förberedande övningar vid kontaktfälten. Isan gjorde alla tre stationerna mycket bra. I och för sig har vi tjuvtränat lite på pinnen, eftersom vi tränat exakt samma sak på valpkursen fast med en ryggsäck istället. Mycket duktig Isa, alltså.
Jag lär nog dock erkänna att Isa blev som tröttast av att promenera fem varv runt ridhuset tillsammans med labben och att samtidigt hålla sig i skinnet. Stackars Isan, det krävs mycket träning bland hundar innan jag får något grepp om den där, det är då ett som är säkert. Men att jag får grepp om henne, DET, mina vänner, det är det ingen tvekan om.
Nu ska vi träna lite självständigt så ska vi träffas igen om någon/några veckor igen.
2013
Det är numer 2013. Och övergången har ju inte gått alldeles obemärkt förbi, får vi väl påstå. För dem flesta, åtminstone. Jag hade ett mycket roligt nyår, fastän jag inte kom hem för ens vid halv nio morgonen efter. Smällar man får ta, antar jag.
Det blev ju ingen hundträning, som man kanske kan förstå, varken i måndags eller tisdags. I onsdags blev det litegrann men främst en långpromenad nere på Tierp, och idag blev det desto mer. Klev upp ur sängen 08.30 och stod promenadredo nere på Tierp klockan 10.00 och tog då en långpromenad med Pernilla och hennes lilla terrier Arnold. När jag kom hem gick jag ut och tränade rutan, FF och läggande med Fippen innan jag bytte hund och tränade sitt, ligg, fot, FF, stanna kvar och KF med Isan. Fippen fungerade jättedåligt, hon var seg och långsam och totalt omotiverad. Isan däremot tycker ju alltid det är roligt att träna, sålänge det inte finns något roligare att göra naturligtvis, så hon är ju (nästan) alltid jätterolig att träna med.
Imorgon blir uppstarten för en ny liten träningsgrupp jag råkade halka in i, vi är tre – fyra stycken med unghundar som ska samlas lite då och då och träna agility, både själva och för ex.vis. Malin Elfström. Som det låter nu kommer det bli en dyr historia, men vad gör man inte för sitt lillahjärtegryn? 😉 Imorgon ska vi checka av lite grunder bara, såsom att komma på inkallning och kunna fokusera trots andra hundar i närheten. Vi får väl se hur det går, Isan tycker ju ine att några andra hundar är någon jättehöjdare, så att säga.
Nu ska jag nog plugga lite kemi, är tanken. Har ett hemprov som ska vara klart till på onsdag.
Låga krav.
Igår var jag på agilityträning. Uppe på klubben. Det var väldigt roligt för min hund gick väldigt bra. Jag måste sluta skriva sådär. Jag lär höja min mål så att jag kan skriva ”det gick sådär” och sedan göra en sjukt lång och intressant utläggning om varför det gick som det gick och varför det gick så. Hur som helst, det gick bra. Vi tränade starter, det gick kanon. Sedan körde vi en bana. Det gick ockås kanon. Inte ett snesteg. Duktig sheltie.
Vi lär träna lite lydnad också så att vi får dem där två sista första prisen, sen så får vi ladda mot tvåan.
Handlingskurs, del 2
Igår var jag på handlingskurs igen, för Johanna Ehlin.
Idag var det en bana som stod på schemat. Först fick vi köra banan en gång, sedan delade vi upp den i minibitar och när alla minibitar var genomkörda fick vi köra hela banan en gång till. Första banan klarade vi nollat, och sista banan diskade vi oss i. Haha, vi skämtade och sade så, hur bra känns det för instruktören att när ekipaget kommer dit är dem nollade och när dem går därifrån är dem diskade? 😉 Diskningen berodde dock inte på Johanna, såklart.
Såhär såg banan ut:
När vi fick gå banan självständigt så höll jag på att virra bort mig helt, det var byten här och det var byten där. Efter att jag gått den två gånger fick jag köra, och hon gick den nollat förutom att hon sprang förbi 10:an då jag inte stödde henne utåt tillräckligt. Vi körde dock vidare och förutom det var vi helt nollade.
Sedan delade vi upp det i mindre delar, först 1 – 5. Det var inga konstigheter. Komma ihåg att göra en halvhalt vid 3:an så att man får en tight sväng runt hinderstödet upp till 4:an och lika vid 5:an, en halvhalt så att hon svängde runt och sedan belöning.
Därefter 4 – 7. Upp på A-hindret, halvhalt vid 5:an, dra mig lite snett utåt från 6:an, göra framförbytet på hundens linje mellan 6:an och 7:an när hunden gör avstampet över 6:an. Det var lite klurigt, faktiskt. Svårt att få till det exakt, ibland föll man ut för långt och hamnade inte på hundens linje utan någon meter för långt bort. Ibland gjorde jag bytet för sent, när hon redan landat, eller för tidigt, när hon inte ens hunnit stampa av. Några gånger fick vi till det snyggt, och det blev det faktiskt snyggt. Man känner skillnad på hundens väg verkligen. Det blir så mycket flytigare och det känns ”snabbare” när man gör bytet rätt och får hunden på den tänkta linjen, istället för när man skuttar för långt ut och hunden får en båge till 7:an.
Sedan en gång från 5 – 13, innan vi fick fila på 10 – 13. Där var det en serpentin över 12 – 13, vilket var lite klurigt att få till perfekt. Man skulle ut med hunden över 12, sedan snabbt till bortre hinderstödet på 13, upp med en threadle-arm för att få in hunden över 13, sedan låta hunden gå innervarv runt hinderstödet och därefter belöning. Också lite klurigt, men inte omöjligt.
Därefter blev det 14 – 19. Då var det att skicka ut hunden över 14, liten halvhalt så man får en tight sväng runt hinderstödet, över 15, framförbyte efter 15 och verkligen plocka med sig hunden, springa med hunden in i tunneln, ut och hoppa 18:on, sedan bara snurra runt på stället och så vara på vänster sida om A-hindret. Det var också lite klurigt. Inte så mycket klurigt att göra rätt väg, men klurigt i teknik. Den sista snurren vid hinderstödet på 18:on snurrade jag alltid, varje gång, bort mig i och tyckte jag hamnade i vägen för henne upp till A-hindret. Det ska jag definitivt öva tekniken på hemma.
Som alltid var det en bra kurs, man lärde sig någonting nytt idag igen vilket alltid är lika roligt. Det kommer definitivt vara till nytta både med Fia men också med Blixten och Isa inför deras kommande karriärer. Härligt, nu gäller det att börja leta tävling igen!
Handlingskurs
Idag har jag varit på handlingskurs för Johanna Ehlin igen, precis som i början av juli.
Vi började såklart med att bygga en bana, sedan fick alla gå banan självständigt och därefter skulle vi gå tillsammans. Det är nästan lite jobbigt, men naturligtvis riktigt bra, för hon får en att verkligen tänka och fundera på vad man håller på med. När jag säger att jag tänker göra ett framförbyte här, då frågar hon ”varför det?” och så får man fundera på varför man faktiskt lade framförbytet här, och inte där. Då står man oftast som ett litet frågetecken och bara ”njae, det kändes väl… bra…”, så kommer hon med reflektioner och tips om hur man kan lägga det istället och tanken bakom det, vilka fördelar respektive nackdelar dem två olika ställena har osv. Väldigt nyttigt.
Agility är verkligen så mycket mer än att hunden ska skutta omkring på banan, det är så mycket, mycket mer verkligen. Allting är så snuskigt genomtänkt bakom allt hon, allt man själv, gör, allt hon tänker på gör små, små skillnader som tillsammans blir en så mycket bättre helhet. Riktigt bra faktiskt. Det är så lätt att man fastnar i sitt spår och inte kommer vidare, man lullar på och tycker att det känns bra, som det alltid har gjort. Och gör man som man alltid har gjort, blir det som det alltid blivit, eller hur? 😉
Idag ställde vi upp en liten bana, se min vackra skiss nedanför, som vi skulle ta oss igenom. Det gick, i slutet, helt okej. Jag måste lära mig att springa, och att springa på rätt sätt. Att springa och ha en plan och en tanke bakom varje steg, varje vägval. Riktigt klurigt. Men när jag springer som jag ska, då går Fiffen redigt bra. När jag dock inte springer som jag ska, då händer det ingenting för fröken F heller.
Det jag fick veta idag är att Fia är ordentligt grundtränad och riktigt välutbildad (kändes ju rätt gött att höra 😉 ) men att när jag kör henne säger jag ”var så noggrann du bara kan, nu!” och hon, mån om att göra rätt, jobbar så noggrannt hon kan. Nu ska jag istället utmana och lita på henne, dvs springa på istället och skapa en ”jakt-situation” så att hon jobbar på framåt hela tiden samtidigt som jag litar på att hon är så välutbildad att hon kan klara sig själv. Det är lite läskigt, att inte ha någon riktig kontroll på hur det går. Johanna övertygar mig om att det ska gå bra, så hoppas på det då!
Här är banan:
Krumeluren i mitten ska föreställa ett A-hinder, för er som undrar.
Nu taggar vi lydnadstävling på söndag och ännu en handlingskurs nästa tisdag!
Sofia Olsson 