I torsdags kväll var jag iväg till klubben och körde agilitycupen med Isa och Fia. För dagen var det två hoppbanor som skulle avverkas innan vi kunde åka hem, så det gjorde vi.
Fia gick ju helt underbart. Hon är ju så himla stabil i allt hon gör, vad det än handlar om. Två nollade lopp fick vi till, dock hade hon typ 1,47 tidsfel i första men i andra låg hon inom tiden med en eller ett par sekunder till godo. Hon är ju inte snabbast, men däremot fruktansvärt hindersäker så de gånger hon sätter en nolla och ligger inom referenstiden så ligger hon ju bra till på resultatlistan. Första loppet var dessutom lite knepigt med mycket baksidor av hinder och kluriga svängar vilket ju dödar lite fart hos henne. Andra loppet var istället mycket, mycket flytigt och jag kunde bara springa, springa, springa kändes det som. Och göra blindbyten. Det är det som fungerar absolut bäst. Bakombyten är inte att tänka på över huvud taget, det sackar hennes fart ordentligt och framförbytena tar också lite av farten, även om jag använder båda bytena när det verkligen krävs. Men fungerar det, då kör vi blindbyten och springer.
Isa var också duktig. Det här var ju hennes första agilitycup någonsin, tror jag, så det var ju lite spännande att se hur mycket hon skulle bry sig om hundarna runt omkring som skällde som rena rama bandhundar (ni vet, så som agilityhundar gör). Det visade sig att det inte var några problem alls. I första loppet blev det ju lite väl klurigt för henne med alla svängar och baksidor så då började hon krypa under något hinder istället och höll på, bordercollien. Givetvis belönade jag henne innan slalomet eftersom hon inte kan ett tävlingsmässigt slalom ännu, men jag körde tävlingsmässigt fram till slalom och efter slalom. I andra loppet däremot gick hon som en klocka. Vilken hund, och vem är det som tjuvtränar henne under nätterna? Det var två hinder på en raksträcka precis innan slalom där det blev någon snurr då hon inte tog fram-kommandot direkt, annars jättefint. Däremot, efter slalomet så var det en snurr runt ett hinderstöd, sedan en rak tunnel och så ytterligare en snurr runt ett hinderstöd och när jag hade skickat henne runt hinderstödet och sedan sade ”igenom” drog hon som ett spjut, precis som hon springer på rapporten. Domaren tillika träningskompisen som stod på banan skrattade rakt ut, jag hade inte en chans att hinna med. Hon kommer nog kunna bli bra när hon är klar, åtminstone.
Så med oss hem fick vi då två andraplatser från sheltien och två disk med bordercollien, allt enligt planen alltså.
Sofia Olsson 