Igår var jag iväg till storskogen bortom storvägen för att spåra med Isa och Yksi. Jag lade ut två pyttekorta spår, cirka 150-200 m långa med en skogspinne som slut (och med skogspinne menar jag en pinne jag hittade bredvid bilen när jag parkerat i skogen, tog av barken och så genast ut i skogen), så att hundarna skulle ha jättemycket motivation och så när de väl skulle finna pinnen (som ju var slutpinnen, men det visste de ju inte om före) så skulle det bli halleluja och, lite snopet, slutspårat mitt i det roliga. Om ni hänger med.
Så jag lade ut spåren innan jag gick en halvtimmes promenad med dem upp och ner i grustaget och runt omkring i skogen så att de fick springa av sig lite innan det blev dags. Då hade spåren hunnit ligga ungefär 45 min, och det är cirka 60 min i lägre så det var lagom. Yksi fick börja, hon var jättetaggad och hade snyggt tryck i linan hela tiden. Kliver någon meter åt sidan förbi pinnen innan hon får den i näsan och kastar sig över den och så tillbaks till mig. Då blev det halleluja precis som utlovat, även om hon sedan såg lite snopen ut över att det redan var klart. Jätteduktig.
Isa var ju givetvis lika taggad, speciellt eftersom hon fick vänta till sist. Jag släpper på henne på spåret och hon jobbar lika fint hon, letar spåret engagerat hela tiden och arbetar sig framåt hela tiden. Hon har ju inte samma tryck i linan som mallarna, men jobbar lika bra gör hon ändå. Jag trodde först att hon hade gått över pinnen, eftersom hon kan vara lite svajig vid pinnarna – ibland lämnar hon kvar dem i skogen och ibland tar hon dem fem meter före, men inte då. När pinnen kom tog hon den jättefint och kom som ett skott tillbaka till mig. Då blev det lite halleluja för henne med, kastande av tennisboll och ätande av svindyr, frystorkad black angus Orijen-foder. Det satt bra det, sade Isa.
Idag har det istället blivit lite slalomträning samt träning av fjärren, vi håller på med stå-ligg-skiftet. Jag vill ju att hon är helt stilla i bak och bara rör frambenen, men jag orkar inte hålla på och lära in tasstarget i bak eller göra något avancerat utav det, så vi lär in det med en godis framför näsan som på den gamla, goda, tiden. Det går jättebra, faktiskt. Jag har döpt ståendet till ”stå” (you didn’t see that one comin’) och läggandet från ståendet till ”back”. Hon jobbar väldigt fint och stilla, nu ska jag bara få till det fastän jag står upp och så i en framtid ska jag kunna stå 10 m bort och hon gör det lika snyggt. Ett litet steg i taget så ska det nog gå bra.
Imorgon blir det agilityträning som ett litet genrep inför helgen!
Sofia Olsson 