Igår blev det onsdagsträning på klubben för första gången på väldigt länge. Med klubben menar jag givetvis Tierps BK, inte hundungdomen eller någon av Gävles brukshundsklubbar. Det var en verklig oktoberkväll, mörkt och rått och duggregn, men det hindrade oss inte. För Isa blev det framåtsändande som blev kvällens moment.
Jag började med att köra ett framåtsändande med att jag stod vid punkten där hon ska göra tempoväxlingen. Jag tycker att det är själva tempoväxlingen och förändringen i aktivitetsnivå, om man kan säga så, som är det svåraste. Delarna för sig är inga problem, Isa kan både springa fort och gå smygande sakta, men att kunna behärska och koncentrera sig direkt efter en rejäl galopp är mycket klurigare. Genom att sätta hunden vid stället där man normalt skulle skicka hunden framåt mot gruppen och sedan själv ställa sig vid punkten där hunden ska bryta av kan man få hunden lugn och få den att ändra tanken på ett annat sätt än när man är 15 m bakom den. Man ropar helt enkelt ”framåt” medan man står kvar, låter hunden komma till en i full galopp och ta en godis ur ens vänstra hand och ska sedan låta den rinna iväg i ett saktagående och när hunden är 15 m ut kan man börja gå efter själv. Själva grejen är att märker man att hunden är väldigt i gasen när den kommer fram till en, kan man låta den stå kvar och äta godis och smeka den över ryggen tills den ändrar sinnesstämning och lugnt och koncentrerat kan gå ut i ett saktagående. Förstår hunden det här kommer den även koppla ihop det med godisskålen/targeten man sedan skickar till och till sist även i det stora hela.
När jag hade kört ett sådant framåtsändande körde jag några stycken med skål och godis vilket fungerade jättefint. För ett par träningar sedan hetsade hon ut i trav i saktagåendet (ajabaja) så att jag fick muttra på henne för att hon skulle sakta ner, men nu gick hon självmant från skålen i skritt, jättefint verkligen! När vi hade kört några gånger provade jag att köra en gång utan skål och godis, och hallelujah. Hon sprang snabbt ut till strax innan gruppen, stannade och tittade efter skålen, slängde sedan ett ögonkast över axeln på mig innan hon i skritt gick över till ett saktagående och sakta gick ut. Vilken hund! Bara fortsätta att variera med till största del skål men då och då utan så att det sitter kvar i minnet. Efter det körde jag ett par rena saktagåenden innan det var slut för dagen. Här film på ett saktagående från början av vår träning, för ca 11 månader sedan:
Jag har kört lite spontana skall också och upptäckt att hon skäller kanon, så länge hon har bollen synlig. Så fort jag tar undan bollen eller håller den bakom ryggen så att hon inte ser den skäller hon mycket sämre, så där har jag definitivt något att fila på. Det är inte lätt när det är svårt, säg…
Sofia Olsson 